I fredags var det dags för The Dahmers, Adhesive och Millencolin att inta scenen på Lokomotivet i Eskilstuna. Det blev en afton med många positiva intryck, och störst intryck gjorde faktiskt förbanden.
Lokomotivet är en riktigt bra lokal för större rockkonserter och i efterhand är jag imponerad över hur arrangören fick allt att flyta på perfekt. Om Fröken Ur var på plats vet jag inte men schemat följdes minutiöst. Det var många som kom senare bara för att se Millencolin, de får skylla sig själva som missade två riktigt bra förband.
19.30 drog Bromöllabandet The Dahmers igång och de blev kvällens största behållning. Musikaliskt har de plockat de finaste russinen ur ett gäng olika kakor och blandar lika delar 70-tals rock n roll med garagerock och punk. The Dahmers kör på ett skräckkoncept klädda i skelettmönstrade pyjamasar med låttitlar som ”Beyond the grave” och ”I wake up dead”. Det som skulle kunna kännas löjligt blir aldrig det eftersom musiken är så tight och låtmaterialet högklassigt. Deras 30 minuter gick alldeles för fort men de öste på riktigt bra från första till sista låten. När sångaren bytte gitarren mot dragspel i slutet av spelningen gick ett glädjesus genom publiken.
Punkmissionärerna Adhesive från Katrineholm bjöd på en riktigt lyckad show. Bandet splittrades 2002 men gjorde alltså comeback i år för att samla in pengar till Läkare utan gränser. Trots att de inte spelat tillsammans på 15 år är de så samspelta. Det tyder på att de inte bara är duktiga musikanter utan även brinner för den här återföreningen. De har även bra kontakt med publiken och mellansnacket blandas med både humor och allvar. De avslutade med klassikern ”Scent of life” som faktiskt var mycket bättre live än på skiva. I skrivande stund har deras mission inbringat nästan 50.000 kr och nästa år fortsätter de sin turné. Helt klart hedervärt.
Sist men inte minst var det dags för Millencolin från Örebro. 25 års spelande utan att ha bytt en enda medlem har gjort dem till fullblodsproffs. Det kanske är just därför jag inte känner samma innerliga känsla jämfört med banden innan. Men det går inte att ta ifrån dem att de efter åtta album fortfarande kan skriva riktigt bra låtar. Dessutom måste deras roddare få en eloge som jobbar stenhårt under spelningen. Som nostalgiker hade jag kanske önskat mig lite fler äldre låtar, framförallt eftersom jag fick gåshud under Fazil’s Friend från 1994. Men Millencolin har ändå gått igenom en positiv utveckling från den något naiva skatepunken till att ha blivit ett riktigt stabilt melodiöst rockband.
För att sammanfatta kvällen var det tre band som gjorde sitt yttersta för att tillfredsställa publiken och lyckades verkligen med det. The Dahmers förtjänade förvisso mer publik men verkar ändå varit nöjda. Adhesive imponerar verkligen med deras rasande tempo samtidigt som de trycker in politiska ställningstaganden. Kvällens roligaste var nog Millencolins stora och retsamma pik till AFC Eskilstuna.
Mikael Ström
