Bild: Eugène Delacroix: Confrontation of knights in the countryside. Från Wikipedia.

Lön för mödan

Jag brukar lösa korsord. En ofta återkommande fråga; “Riddarens lön?”, tre bokstäver. Svaret blir alltid “ära”. Utan att ha grävt djupare i den här frågan så tror jag nog att riddare fick något mer än bara “äran” för att dra ut i fält och riskera livet för kung och fosterland. (se lästips)

Nu ser jag att det blivit stora rubriker angående vår tids riddare, politikerna. Närmare bestämt regeringen med statsministern och hans statsråd. De får ju lite mer än bara “ära” för sin insats för kung och fosterland. Det utgår, eller ingår, ett arvode också.

Detta arvode höjdes 1 januari i år.

  • Statsministerns månadsarvode höjs från 184 000 kronor till 191 000 kronor. Alltså en höjning med 7 000 i månaden.

Statsministern har nu, förutom “äran”, 2,292 miljoner i årsarvode. Enbart höjningen ger 84 000 kronor mer om året. Höjningen av arvodet motsvarar inte långt ifrån vad en fattigpensionär har i pension ett helt år.

  • Statsråden får en höjning från 145 000 kronor till 150 500 i månaden, vilket är en höjning med 5 500 kronor i månaden.

Statsråden har därmed, förutom “äran”, 1,86 miljoner om året i arvode.

Det är denna höjning som nu orsakar en del “illasinnade” kommentarer. Och detta med all rätt.

Vad som “stör mig” är att man riktar in stöten mot Ulf Kristersson och hans ministrar. Sanningen är den att denna arvodeshöjning beslutades av riksdagens arvodeskommitté 7 februari 2022. Det är således ingen nyhet.

Samma arvodesnivåer hade betalats ut även om den “röd-gröna” sidan vunnit valet och Magdalena Andersson blivit statsminister och bildat regering.

Visst kan man göra politik av hur mycket politikerna tjänar. Är dessa höga arvoden rimliga? Eller borde de folkvalda ha ekonomiska ersättningar som ligger närmare i nivå med vad “vanligt folk” tjänar. De representerar ju folket. Om man då flyger för fort och högt inkomstmässigt tappar man lätt fotfästet och “glömmer bort” hur vanligt folk har det.

Men att, som i det här fallet, försöka göra partipolitik av det hela, tycker jag är lite opportunistiskt. Det blir att man slickar politikerföraktet medhårs. I förlängningen av politikerförakt följer politikförakt. Och i förlängningen av politikförakt följer – ja vadå?

Vid högtidstalen hör vi ofta “att vara folkvald är en ära, det finaste uppdrag man kan få”. Menar man allvar får det inte finnas minsta misstanke om att det också är de feta arvodena som hägrar när man väljer att åta sig dessa “fina” uppdrag.

Sedan ska man ha i minnet att det bara är en liten bråkdel, cirka 5 procent, av alla förtroendevalda som tjänar på sina uppdrag. De övriga 95 procenten är vad vi kallar “fritidspolitiker” i kommuner och regioner som oftast har noll kronor i ersättning, förutom arvode för sammanträdestider i styrelser och nämnder, och som täcker förlorad arbetsinkomst.

Vi pratar ju i andra sammanhang om de ökande klyftorna i samhället. Inte minst de ökande inkomstskillnaderna. Vill man ha ett solidariskt samhälle får inte skillnaderna bli orimliga, vilket de nu är. Politiker får inte bli ett frälse som lever högt över vad “vanligt folk” folk tjänar.

I riksdagen har V föreslagit att riksdagsledamöternas arvode ska knytas till prisbasbeloppet, som för 2023 ligger på 52 500 kronor. Idag är månadsarvodet för riksdagsman 73 000 kronor (se lästips)

Man kan också jämföra med medianlönen, eller genomsnittslönen, som 2022 låg på 34 200 kronor i månaden.

Detta är belopp man kan ha som utgångspunkt vid en diskussion om vad som är “rimliga löneskillnader” i ett samhälle som, i alla fall tidigare, kallades för jämlikt.

Lästips:

Rolf Waltersson

You May Also Like