Idag är det viktigt med mycket ljud överallt. Bild: Pixabay.

Ljud – Och oljud. Om ljudeffekter som förför – och förstör

Igår (10/1) när jag var ute en sväng med bilen, lyssnade jag ännu en gång på ett avsnitt från dokumentären “Gamer”, P1 Sveriges Radio, som jag skrivit om tidigare här i eFOLKET.

Vad jag nu slås av, som jag inte noterat på samma sätt när jag lyssnade första gången, är att man genomgående har lagt på effektljud av olika slag.

Dokumentären i sig är dramatisk nog som den är när man avslöjar vad som pågår i den dataspelsvärld där många barn och ungdomar befinner sig. En värld som nog flertalet av oss vuxna, och även “övermogna” som i mitt fall, har dålig eller ingen koll på.

Därför funderar jag över vad man tillför genom att “förstärka” det hela genom att lägga på dramatiska ljud av olika slag. Ibland lät det som när man spelar på såg. Jag blir till och med lite tveksam till dessa “förstärkande” bakgrundsljud. Behövs de över huvud taget? Är inte dramatiken i den bistra verkligheten talande nog?

Vi kanske blir lurade av dessa ljudeffekter att tro att verkligheten är ännu förfärligare än vad den är.

Det här är inget nytt fenomen. I nästan alla program på radio och på TV ska det läggas på bakgrundsljud. Inte bara musik. Det kan vara pinglande, rasslande, skramlande och pipande ljud av olika slag. Ofta så högt och irriterande att folk med hörselskador har svårt att höra vad som sägs.

Själv har jag tinnitus, ett högt tjutande ljud i ena örat dygnets alla 24 timmar. Är det då ett pålagt bakgrundsljud som går “ton i ton” med min tinnitus blir det näst intill omöjligt att höra vad folk säger i programmen.

Detta är jag inte ensam om. Man beräknar att cirka 20 procent av befolkningen “har hörselnedsättningar som påverkar vardagliga samtal”. Av dessa är det många som har just tinnitus.

Om pålagda ljudeffekter gör att en stor del av lyssnarna har svårt att höra vad som sägs är ju dessa ljudeffekter direkt kontraproduktiva. Bör man inte ta hänsyn till dessa människor. Framför allt när det gäller ljudeffekter som, enligt min mening, inte tillför programmen något av större värde.

Det har närmast blivit en “modegrej” att dränka många program i ljud av allehanda slag.

“Fläska på med musik”, som Hasse och Tage sjöng i revyn Under Dubbelgöken för över 40 år sedan.

Att man använder sig av musik och andra ljudeffekter i filmer, radioteater och liknande förstår jag, när ljudeffekterna är till för att understryka vad som är på gång. Ruskig och dramatisk musik just inför mordet i en Hitchcock-film är till för att förstärka dramaturgin.

Fågelkvitter signalerar att faran är över.

I filmens barndom, under stumfilmens tid, satt ju någon och spelade piano just för att förstärka effekterna av det filmen visade.

Men då handlar det om fiktion. Det som ska vara dokumentärt ska inte “kryddas” med ljudeffekter, enligt min mening.

Pålagda skrattsalvor i humorlösa humorserier är till för att lura oss att tycka att det är roligt. Nu skrattar den obefintliga publiken – då är det väl roligt.

Eller som när jag för många år sedan var på besök i Parken Zoo här i Eskilstuna och fick syn på skyltar lite här och där, till exempel vid en blomsterrabatt:

“Här är det vackert. Fotografera här”.

Observera att denna rabatt är mycket trevlig. Och en kamera på skylten så att man får hjälp på traven när man inte fattar själv vad som är värt att fotografera. Västerås. Foto. Rolf Waltersson.

Vi kan också se många fantastiska naturprogram på TV. Bilder från djungler och savanner och andra fantastiska platser med rikt djurliv. Lejon som jagar gnuer på savannen. Krokodiler som fångar sina byten vid vattenhålet. Det klipps och klistras så att man kan tro att lejon jagar i stort sett dygnet runt. Hela tiden är det fart – och flykt. Det är lätt att tro att så går det till hela tiden i urskogarna.

Jag minns när någon från Skansen berättade om skolbarn som var på besök. De stod någon minut, längre en någon minut orkar inte otåliga barn vänta, och tittade på björnarna som låg där och dåsade i sin trista fångenskap.

Efter att ha stått där en kort stund säger barnen uppgivet: Det här är ju inget att se. Det händer ju inget.

Så kan det bli när vi blir lurade av de ihopklippta bilderna från de fantastiska naturprogrammen på TV, för där händer det grejer hela tiden.

Som sagt – det finns snart inte ett enda program i TV eller radio som inte måste omgärdas och inledas med olika former av ljudeffekter. Kanske välment – en sorts signaturmelodi som talar om att nu börjar xxxxx. Men det borde räcka med introduktionsljudet. Man behöver väl inte fortsätta med rasslande och smattrande när folk börjar prata?

Jag såg för några dagar sedan en dokumentär på SVT om Stockholms blodbad. Stora delar av programmen var ohörbara därför att pålagda ljudeffekter “tog över” det som berättades.

Det är väl snart bara väderleksrapporten och Dagens dikt man kan genomföra utan pålagda ljudeffekter.

Men vem vet. Snart kanske väderrapporten ska dränkas i åskmuller och smattrande blixtar när man varnar för blixt- och dunderväder.

Varning för kraftiga regn och översvämningar kan dränkas av ljud från dånande vattenfall.

Stormvarningar kan dränkas i tjutet från en vindpinad skog.

Men dagens dikt kan väl skonas. Ibland behöver vi en öronbedövande tystnad också.

Det skulle vara intressant att göra ett experiment. Att lägga på “fel” musik och/eller bakgrundsljud till olika filminslag.

Glad musik till ruskiga filmer som handlar om olyckor och ond bråd död.

Pålagda skrattsalvor eller koltrastens glada sång när någon får magen uppsprättad.

Dyster och ödesmättad musik till filmsnuttar som visar glada barn som plockar smultron på strån och dansar barfota på en solig sommaräng med blomsterkransar i håret.

Rolf Waltersson

Liknande artiklar