Denna debattartikel har tidigare varit publicerad som ledare i tidningen Internationalen.
- Tidö-avtalet normaliserar flyktinghat och islamofobi
- Stå upp för asylrätt och mot rasistiska strukturer
- Bekämpa antisemitiska attityder och organisationer
Liberalerna och högern gjorde det klart i och med Tidö-avtalet, retoriskt redan tidigare. Flyktingar och invandrare ställdes i skottgluggen. De skulle få svårare att ta sig hit och få skydd. Förvisade till asylcenter utanför samhället, existensen som fullvärdig medborgare konstant ifrågasatt. Villkorad välfärd som måste förtjänas, rättigheter som kan fråntas om du har “dålig vandel”. Ebba Busch som nu uppmanar muslimer att “vända andra kinden till” inför islamofobin.
För högern är det alldeles klart att emedan de förpassar den öppna nazismen och antisemitismen till historiens skräphög finns det ingenting som hindrar dem från att vältra sig i islamofobi och flyktingmotstånd. Det är en prioritering som står i öppen dager. Sverigedemokraterna som har rötterna i nazismen har försökt städa och byggt en rasistisk högernationalism för 2000-talet. Antisemitismen kan inte längre vara solen de roterar kring. I hela Europa finns minnet av vad nazismen och antisemitismen ställde till med. Någon renässans för Hitler eller antisemitismen, som är förknippad med världskrig och Förintelsen, ser vi inte i Västeuropa.
Carl B Hamilton sade öppet att gränsen för det rumsrena går vid antisemitism – och fick gå. Men så tycker ju högern, det har de visat! “SD:s retorik har blivit mer seriös”, sade Ulf Kristersson 2021 när han motiverade närmandet till partiet.
“Seriös” i meningen att de insett vad som är politiskt gångbart, till skillnad från NMR som är fixerad vid judehat och Hitlerhälsningar, stämmer i stor utsträckning. Sverigedemokraterna är tveksamma till allt som inte passar in i deras svenskhet, det visade Björn Söder med “judar är inte svenskar”, men de kan ändå förstå varför antisemitismen måste hållas i periferin av partiets konspiracistiska undervegetation. De förstår att det är oklokt av högerextrema partier som söker väljarframgångar att fokusera på antisemitism. Utan den här insikten hade SD troligen aldrig mobiliserat så många väljare och fått genomslag för sin asylpolitik hos i praktiken alla riksdagspartier utom två eller tre.
Att Magdalena Andersson kunde säga att hon inte vill ha “somalitowns” under valrörelsen förra året visar hur brett flyktingmotståndet fått genomslag. Det gäller för övrigt Socialdemokraternas hela politik vad gäller asyl och i stor utsträckning även integration. Om S i en alternativ verklighet istället hade riktat udden mot den judiska minoriteten så hade valkatastrofen varit ett faktum och skadat partiets väljarsiffror för lång tid framöver.
Så visst är Carl B Hamiltons rangordning en politisk realitet.
Att låtsas som att man tar antisemitism på allvar är för högern också en bekväm och opportun “antirasism”. Denna “höger-antirasism” har udden riktad mot invandrare från Mellanöstern och följs av krav på högre stängsel och repressiv assimilation.
I skottgluggen finns också vänsterns legitima Israel-kritik. Däremot blundar den för vad NMR gör, Sveriges främsta antisemitiska organisation, eller vad som halkar ur Björn Söders mun.
För en höger som vill stärka den strukturella rasismen, ja skapa en villkorad, graderad välfärd och demokrati utifrån härkomst och kulturell tillhörighet, så är det bekvämt med Carl B Hamiltons rangordning. Vi andra har många uppgifter framför oss: stå upp för asylrätt och medborgerliga rättigheter, bekämpa strukturell diskriminering samtidigt som vi konfronterar antisemitiska attityder och rörelser.
Internationalen,
ledarresdaktionen
