Artikelförfattaren Linus Larsson arbetar till vardags som lärare på Åsa Folkhögskola.
Och när Lammet bröt det andra sigillet, hörde jag det andra väsendet säga: ‘Kom!’ Då kom en annan häst ut, en eldröd, och åt honom som satt på den gavs makt att ta bort freden från jorden och få människor att slakta varandra. Och ett stort svärd gavs åt honom.” (Uppenbarelseboken 6:3-6:4)
Den andra hästen med den röda ryttaren kom med kriget till människan som en del av apokalypsen, världens undergång. Onekligen så är kriget människans apokalyps. I förra seklets början, sa man att det första världskriget var kriget som skulle få slut på alla krig. Så blev det inte. Andra världskriget, Koreakriget, Vietnamkriget, Sovjetunionens krig i Afghanistan, Irakkrigen, Israel-Palestina-konflikten som är högst påtaglig idag.
Falklandskriget, Gulfkriget, kriget i Syrien, kriget i Jemen och naturligtvis Rysslands invasionskrig i Ukraina är bara exempel på konflikter efter kriget som skulle få slut på alla krig. Och nyligen använde USA sitt veto för att INTE få ett eldupphör i Gaza. Varför är det så här? Varför känns freden som något utopiskt och ouppnåeligt?
Filosofen, historikern och nobelpristagaren Bertrand Russell skapade 1955, tillsammans med Albert Einstein, Russel-Einstein-manifestet. Manifestet betonade faran med kärnvapen och skrevs under av dåtidens mest framstående vetenskapspersoner, förutom de redan nämnda, bland andra Max Born, Linus Pauling och Frédéric Joliot-Curie – idel Nobelpristagare alltså.
Och när i historien har upprustning resulterat i långsiktig fred och internationell trygghet?
Att ett alliansfritt land, som haft fred i över 200 år, ställer sig bakom en organisation som NATO och dessutom konsekvent vägrar att skriva på FN:s nedrustningsavtal för kärnvapen är, mot bakgrund av det som varit, inget annat än obegripligt och i ärlighetens namn också pinsamt historielöst!
En av mina kursdeltagare från Ukraina skrev i en historiauppgift så här när hon reflekterade kring Andra världskriget:
Redan som skolflicka växte jag upp med sådana historier (från Andra världskriget), det fanns hundratals av dem, olika, men lika smärtsamma och skrämmande. Inte ens i mina mardrömmar kunde jag föreställa mig att våra barn skulle gå igenom allt detta. Historien upprepar sig. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle dra en parallell mellan två krig – våra far- och morföräldrars krig och kriget mot oss och våra barn.”
När Lammet bröt det andra sigillet och den röda ryttaren fick makten att ta bort freden från jorden så började människorna slakta varandra. Med få undantag i historien har vi fortsatt att göra så och 2024 är kriget mer påtagligt än på väldigt länge. Tyvärr gör Sverige ingenting för att främja freden, tvärtom så verkar kriget vara målet. Kristian Luuk ställer frågan varje fredag, som historielärare ställer jag den varje dag: Vart är vi på väg?
