• Kapitalet styr politiken oinskränkt
• Regering bara smörjer maskineriet
• Politisk maktlöshet bäddar för katastrof
“Lead, don’t follow” är ett uttryck som kanske präglar vår samtids ideal mer än något annat och det dyker följaktligen upp i alla möjliga sammanhang, från gatumode-slogans till management-pepptalks. Uttrycket i sig är tämligen paradoxalt, inte minst därför att vår tid hyllar pionjären medan den i själva verket premierar konformism. Det gäller inte minst politiken.
Det fanns en tid då socialdemokratin ledde en rörelse mot ett samhälle fritt från förtryck. Idag har arbetarrörelsens ledning anpassat sin ideologi så mycket till kapitalismens funktionssätt att den knappast ens kan föreställa sig hur det ens skulle gå till att bryta med marknadens herravälde.
Ta Sveriges omtalade ”feministiska utrikespolitik”. Högern slet håret av sig när Sverige riskerade fördelaktiga avtal genom regeringens markering mot kvinnors ställning i Saudiarabien. Nu åker samma regering, hand i hand med näringslivet, på turné till samma land för att säkra handelsavtal med regimen.
Det ramas så klart in med att Sverige skulle sprida ”svenska värderingar”, men att regeringen i den här typen av sammanhang skulle påverka Saudiarabien i demokratisk riktning är det förstås ingen som tror på riktigt. Målet är att säkra handelskontakter. Att svenska vapen skördar liv i flera av vår samtids allra blodigaste krig väger lätt mot klirret i kassan.
Det beror inte på att den svenska regeringen är ond. Det beror på att den kapitulerat inför den rådande ordningen. Makten finns där pengarna finns – och pengarna finns hos kapitalet. Att ”ta ansvar” betyder idag att göra det så smidigt som möjligt för de stora marknadsaktörerna. Det är därför arbetarrörelsens företrädare är så ensidigt positiva till de ”frihandelsavtal” som Europas och Nordamerikas näringsliv just nu försöker driva igenom, bakom ryggarna och över huvudet på så många som möjligt. Det är därför LO-ordföranden Karl Petter Thorwaldsson använder alla tillgängliga utrymmen, vare sig det är LO:s eller regeringens hemsida, eller Dagens Industri, för att agera språkrör åt kapitalet.
Om villkoret för att bedriva politik är att makten måste ligga någon annanstans och att allt vi kan göra är att kratta manegen, så agerar såklart socialdemokratin helt riktigt, men när kom vi överens om de villkoren? När blev det ett ovedersägligt villkor att vi alla, den överväldigande majoriteten, skall vara fundamentalt maktlösa att styra samhället och planetens öde?
I en tid när fascistoid höger tar allt större plats är det lätt att glömma att demokratin just nu avskaffas steg för steg, inte genom kostymfascister i parlament kontinenten över, utan genom att allt mer makt flyttas från den representativa demokratin till diverse överstatliga avtal och instanser. Med jämna mellanrum möts vi av rapporter om hur tilltron till demokratin ständigt sjunker, men är det så märkligt när demokrati faktiskt betyder allt mindre?
Allt hopp ligger i huruvida makten kan flyttas från de slutna rummen till majoritetsbefolkningens händer. Det krävs djupgående förändringar om vi inte skall gå mot ännu ett sekel av katastrofer. En regering som poserar som progressiv, grön och feministisk samtidigt som den säkrar ekonomiska avtal med jordens mest reaktionära regimer erbjuder ingen alternativ väg. Folk ser detta, folk känner hopplösheten och alternativlösheten. Det borde vara en tung börda att axla för de folkvalda. Låt oss tvinga dem att känna sitt verkliga ansvar.
