Lars Henrikssons artikel har tidigare varit publicerad i nättidningen Internationalen.
Med viss dramatik slöts så ett tvåårigt industriavtal natten till 1 april, bara några timmar innan ett avtalslöst tillstånd skulle göra det lagligt att strejka. Inte för att något sådant fanns på dagordningen från de fackliga representanter som satt och förhandlade.
Årets avtal är på två år och är “värt” 6,4 procent, 3,4 procent i år och 3,0 för 2026. Den största delen är löneökningar, 3,2 respektive 2,9 procent, medan resterande tre promille är avsättningar till pensioner med mera.
De 6,4 procenten är det omtalade “märket”, industrinormen som även de avtal som inte ingår i Industriavtalet har att hålla sig inom – åtminstone enligt de fack som står bakom Industriavtalet och deras huvudorganisationer.
Att låta industrifacken gå ut först i en avtalsrörelse behöver inte vara fel. Där är organisationsgraden hög, motparterna känsliga för strejker och har en lång period av höga vinster bakom sig. Men syftet med Industriavtalet är inte att lägga ett golv för lågavlönade och förbund som har svårare fackliga villkor. Syftet är tvärtom att hålla nere lönerna på hela arbetsmarknaden.
Som det uttrycks i avtalstexten handlar det om parternas “gemensamma intresse av att främja industriell utveckling, lönsamhet och stärkt internationell konkurrenskraft.”
De föregående årens kraftiga reallöneminskningar, inte minst de ökningar av matpriserna som fortfarande pågår och som slår hårdast mot dem som tjänar minst, kommer inte att kompenseras av detta avtal. Istället kommer vi att få ännu ett år av ökade inkomstklyftor. För ”märket” gäller naturligtvis bara arbetare och tjänstemän, inte företagen och deras ägare. Enbart de 30 största bolagen på Stockholmsbörsen kommer att dela ut 332 miljarder kronor till aktieägarna i år, en ökning med över 6 procent jämfört med förra året, alltså dubbelt så mycket som ”märket” till dem som redan har mest.
Egentligen var förutsättningarna för en facklig offensiv goda i år. Inför förhandlingarna beskrev LO hur vinsterna slagit rekord på lönernas bekostnad:
Mellan 2019 och 2021 steg vinstandelen till en historiskt hög nivå. Under de senaste 25 åren är det bara 2006 som hade en högre vinstandel. Men då rådde högkonjunktur; nu råder lågkonjunktur. Sedan 2021 har dessutom vinstandelen legat kvar på en hög nivå. Det är ovanligt. Tidigare toppar har varit kortvariga och följts av en snabb återgång till mer normala nivåer. Vinstandelen har alltså ökat till rekordnivåer trots pandemi, energikris och hög inflation.”
I klartext: under lång tid har företagen betalat ut allt mindre del i lön av de värden de anställda jobbat ihop. Eller om man vänder på det: facken har krävt och fått alldeles för låga löneavtal.
Detta är grunden till de enorma inkomstklyftorna i samhället som dessutom vidgats ytterligare genom en skattepolitik som gynnat de rikaste.
I februari kom sedan LO:s årliga rapport om de ekonomiska klyftorna. Återigen stod det svart på vitt hur mycket dessa ökat. År 2019 var den genomsnittliga inkomsten i den ekonomiska eliten 60 gånger en industriarbetarlön, 2023 hade de ökat till hela 71 gånger. LO:s nye ordförande Johan Lindholm kommenterade rapporten med orden:
Om makteliten fortsätter springa ifrån vanligt folk kommer vårt lands splittring fortsätta. Det är allas ansvar att stoppa denna utveckling.”
Så blev det alltså inte. Årets avtal har tvärtom garanterat att nästa års LO-rapport kommer att visa hur överklassen fortsatt att springa ifrån alla andra.
Denna stora omfördelning av förmögenhet är också en omfördelning av makt. I Sverige som i resten världen använder de superrika sina tillgångar för att öka sin makt och sitt inflytande på tusen olika sätt. De dominerar media, köper politiska påverkanstjänster och flyttar framför allt fram sin direkta ekonomiska makt.
Det är inget fel i att debattera matpriser, kräva rättvisa skatter eller kritisera den galopperande ojämlikheten men det tillfälle där vi har direkt möjlighet att göra något åt detta är just i avtalsförhandlingarna.
Det är bara genom facklig kamp som vi själva som kollektiv kan komma åt företagens rikedomar och förändra maktförhållandena på arbetsplatserna.
Men facklig kamp pågår inte i de slutna förhandlingsrummen, där kan kloka förhandlare i bästa fall kamma hem resultatet av det tryck medlemmarna kan bygga upp på arbetsplatserna. Fast då krävs det förstås att den bedrivs där med all den kraft och de påtryckningsmedel som en fackförening besitter. Och det viktigaste av dessa är aktiva och engagerade medlemmar.
Genom årtionden av toppstyre har det normala blivit att “det fackliga” är något som “de i facket” har hand om medan vi andra bara kan följa det hela från åskådarplats. Och knappt det. Medlemmarnas insyn i förhandlingarna är minimal och framförallt hålls de utanför avtalsrörelsens viktigaste beslut, om avtalet ska antas eller ej. Detta är det viktigaste beslut en fackförening tar, om den ska godkänna ett förslag till avtal eller ta till stridsåtgärder. Svenska fackföreningar är här tämligen unika när de inte låter medlemmarna fatta detta beslut i en allmän omröstning. LO har det till och med inskrivet i sina stadgar.
Men om den stora majoriteten, de som är den verkliga kraften i varje facklig organisation, alltid sitter på läktaren så cementeras maktlösheten och de fackliga musklerna förtvinar.
Nu går avtalsrörelsen vidare med förhandlingar för de förbund som inte ingår i Industriavtalet. Förbunden inom grupperingen 6F har tidigare varit kritiska till Industriavtalet och Transport har tidigare sagt att de tycker att LO:s “märkeskrav” var för lågt och att de tänker förhandla utifrån sina egna förutsättningar.
Om något förbund vägrar rätta sig efter Industriavtalets “märke” och tar strid för bättre löner och arbetsvillkor eller kortare arbetstider är de värda allt stöd. Det finns aldrig några garantier att en facklig strid lyckas men om våra fackföreningar inte ens försöker så vet vi att vi kommer att fortsätta förlora.
Lars Henriksson
