Författare till detta debattinlägg är Pär Salander, professor emeritus i socialt arbete och bosatt i Umeå.
Han har i eFOLKET genom åren medverkat med flera debattinlägg i utrikespolitiska frågor.
(L), (KD) och (M) talar högtidligt i sina respektive partiprogram om FN-systemets vikt för internationell rätt och att systemet måste stärkas. Detta lyfts också fram när man nu protesterar mot Rysslands krig i Ukraina. Det är högst rimligt. Men partiprogrammens ord saknar trovärdighet så länge man ger andra frikort från FN-systemet och då framförallt Israel.
Israels landsfader, David Ben Gurion, skrev i oktober 1937: “Vi måste fördriva araberna och ta deras plats.” Dessa ord kan också sägas vara utgångspunkten för de otaliga FN-resolutioner som fördömt Israels agerande (30 resolutioner i Säkerhetsrådet sedan 1967 och 115 från Generalförsamlingen från 2015). Sammanfattningsvis fördöms ”inflyttandet av israeliska bosättare, konfiskering av land, förstörandet av hem och fördrivning av civila palestinier” (Säkerhetsrådet, 2016: 2334). Enligt Internationella domstolen i Haag (ICC) strider muren på Västbanken mot Genévekonventionen (IV) och folkrätten.
En av FN:s kommissioner, flera etablerade människorättsorganisationer och inte minst den respekterade tidningen Haaretz’ chefredaktör Amos Schocken har kommit till slusatsen att Israel utsätter palestinier för segregation och diskriminering, brott som är definierade i Apartheidkonventionen (1973).
ICC avser att lyfta frågan om möjliga krigsbrott i det ockuperade Palestina. Israel protesterar och anklagar ICC för antisemitism. Reportrar Utan Gränser har vädjat till ICC att även ta med att Israel förstörde ett 30-tal palestinska och internationella redaktioner vid angreppet på Gaza för ett år sedan. Enligt FN har stater nämligen ett speciellt ansvar att skydda journalistisk verksamhet. Nyligen dödades också Shireen Abu Akleh, en av Al Jazeeras stjärnreportrar.
Sammanfattningsvis bryter Israel systematiskt mot FN-systemet. Det har man gjort i 70-års tid. (L) och (KD) undviker inte bara att protestera. Man deltar även aktivt i undergrävandet av FN-systemet genom att, med bistånd från (SD), föreslå att Sverige, som USA, skall flytta ambassaden till Jerusalem i direkt strid med FN-resolutioner. Men det räcker inte med det. Samma partier vill även skära ner FN:s bistånd till de palestinska flyktinglägren, då ‘flyktingsituationen permanentats’ och man upprörs över att flyktingarna ‘förvägras medborgarskap’ i t.ex. Libanon. Men flyktingsituationen permanentas därför att Israel nekar palestinier den rätt att återvända som upprepade FN-resolutioner gett dem. Judar, som aldrig satt sin fot i Israel, är däremot välkomna, då Israel är en “Judisk stat”. Ben Gurions ord ovan klingar fortfarande – “araberna måste fördrivas”. Det är uppseendeväckande att man aktivt stöder en politik som uttrycker just det som Apartheidkonventionen vänder sig emot.
Slutsatsen blir att de borgerliga partierna talar med kluven tunga. De vill stärka FN-systemet när Ryssland utsätter Ukraina för övergrepp. När däremot Israel utsätter palestinierna för övergrepp, då tiger man still och stöder till och med öppet Israels underminering av FN-systemet.
Det hade varit mer ärligt om (L), (KD) och (M) i partiprogrammen uttalat att man förespråkar ett starkt FN-system ibland – beroende på vem som begår övergreppen och vem som utsätts för dem. I konsekvensens namn borde man också stryka de vackra orden om alla människors lika värde.
Pär Salander,
professor emeritus i socialt arbete och politisk debattör.
