HANS NOREBRINK
Styckegodsande lastfartyget m/s (motorship) Travancore “föddes”/byggdes 139 meter lång på Götaverken 1944 eller 1957 (beroende på var man tittar på nätet – kanske fanns det två båtar med samma namn?). Hon “dog”/skrotades nära Aten 1979.
Hon var Broströmskoncernens befälselevsfartyg, gick sedan reguljärt på Amerika, vidare på Ostasien, innan hon hamnade i norska och slutligen i singaporianska redarhänder.
Travancore hade tur som inte blev fast i åratal i Suezkanalen efter sexdagarsskriget mellan arabländer och Israel. Det hände andra båtar – otursdrabbade svenska och utländska fartyg.
Istället kom m/s Travancore när hon gick på Främre Indien via omvägen Sydafrika 1971 att hamna i Bangladesh befrielsekrig, som eskalerades till det indopakistanska kriget i slutet av samma år.
Och jag är ung sjöman på Travancore precis när hon anländer till denna oroliga krigszon för att lasta jute. Vi hamnar i krig när vi besöker hamnar i krig (haha).
Vissa som läser mina resekåserier ogillar politik, men här behövs lite historisk bakgrund: Indien blir självständigt från engelsk kolonial ockupation 1948. Det utbryter då en blodig uppdelning i två stater – det hindu-dominerade Indien i mitten och det islam-dominerade Pakistan, som är uppdelat i två olika regioner: Västpakistan i väster och Östpakistan i öster.
En liknande uppdelning sker i regionen Bengalen; det tättbefolkade översvämningsdrabbade delta-låglands-område där den heliga floden Ganges och Brahmaputra flyter samman och ut i Bengaliska viken – del av den stormdrabbade Indiska oceanen (minns tsunamin i Thailand).
Västra hindu-dominerade Bengalen blir indiska Västbengalen (med Calcutta som huvudort). Östra islam-dominerade Bengalen blir Östpakistan (med Dacca/Dhaka som huvudstad).
Men bengalerna i hela det nu uppdelade Bengalen har mer språkligt, historiskt, kulturellt och innan uppdelningen även ekonomiskt gemensamt med varandra än med det avlägsna Västpakistan. Östbengalen/Östpakistan kämpar för oberoende och självständighet och blir fria med militär hjälp av Indien. Det döps till “Bangladesh” – bengalernas land – och blir närstående Indien.
I denna krigiska röras höjdpunkt anländer Travancore till det som ännu är Östpakistan, först till hamnstaden Chittagong. Vår egen vakthållning förstärktes där på natten. Och västpakistanska soldater stationerades ombord på Travancore “för att skydda oss mot de bengaliska rebeller som uppehåller sig nära staden” enligt den (väst)pakistanska officeren som ledde truppen.
Kina, som haft gränsstrider med Indien. stödde Pakistan i konflikten, och ett kinesiskt lastfartyg låg bredvid oss på kajen – också det beskyddat av västpakistanska soldater. Den aspekten tänkte jag inte på då – att Kina i eget nationalistiskt intresse motsatte sig befrielsekriget i Östbengalen = Östpakistan = Bangladesh.
Som entusiastisk 70-tals-vänster-aktivist gick jag istället glatt ombord på det kinesiska fartyget i Chittagong, pekade på de många Mao-affischerna i matsalsmässen, och försökte begeistrad att diskutera internationell arbetarsolidaritet och maoistisk revolution med de artiga men mycket förundrade kinesiska matroserna. Speciellt som deras engelska var nååågot bristfällig…
Travancore färdades vidare uppför Bengalens floder och djupa mörka skogar – som var konstigt folktomma trots landets överbefolkning. Vi roade oss med att förgäves ropa efter Fantomen, eftersom den vandrande vålnaden ju sägs bo i Bengalis djupa skogar…
Via det enorma Ganges-floddeltat nådde vi staden Chulna. Vi hade faktiskt anledning att vara oroliga. Vi var där i stort sett i frihetskrigets brutala slutskede, så när vi kom hette landet ännu (Öst)Pakistan, men när vi lämnade regionen var det omvandlat till Bangladesh!
I Chulna hörde vi “krigsbuller” på avstånd; det vi uppfattade som skott, explosioner, flygplan. Det var spännande, men ingen trevlig erfarenhet att hamna i utkanten av ett förödande (inbördes)krig – och dessutom på fel sida. Några extra krigs- och riskpengar fick vi inte vad jag minns.
Åter i indiska Calcutta åkte några av oss sjömän på båten ut med taxi till de bengaliska/bangladeshiska flyktinglägren utanför staden. Och fann en än djupare grad av helvete än Kolkata. Miljoner flyktingar trängdes i primitiva, överbefolkade och oöverblickbara tältläger (jämför med de muslimska flyktingarna från Myanmar/Burma i dagens Bangladesh).
Volontärer i lägren talade om för oss att närmare tio miljoner flyktingar hade lämnat Öst-Pakistan för säkerheten i Indien. Utblottade bengaliska flyktingar vi mötte berättade om ett folkmordskrig mot den bengaliska nationen, speciellt mot hinduminoriteten.
De systematiska och hänsynslösa krigsvåldtäkterna begångna av de ljusare västpakistanska soldaterna mot de mer mörkhyade bengaliska/bangladeshiska kvinnorna motiverade dessa råa krigsförbrytare med att det “förbättrade rasen”.
Det tänket är en slags “arisk-ljushy-rasism” vanlig i hela Främre Indien. Men den vitt spridda reklamen för krämer som gör skinnet ljusare, man ser överallt i regionen, har på senare tid mött klass/kast/feministiskt motstånd – och förbjudits på indisk teve.
I de miserabla bengaliska flyktinglägren såg vi väldiga högar av svarta soppåsar där de dödas båda smutsiga fötter stack ut från buntbands-öppningen. De var lerigt runt de tättliggande tälten. Magra storögda småbarn med trasiga kläder betraktade oss apatiskt.
De “vita stenar” vi sett på fälten bortom lägren visade sig vid närmare betraktande bestå av döskallar. Och mellan dem låg likdelar som nattdjuren redan gnagt på…
Hans Norebrink
