När detta skrivs pågår sökandet efter turistubåten som försvunnit på sin färd mot Titanic-vraket på 4000 meters djup. Titanic som på sin jungfrufärd krockade med ett isberg utanför New Foundland och sjönk. 1514 personer, en majoritet av de ombordvarande, drunknade och följde fartyget i djupet. Titanic som var världens största, och som man trodde osänkbara, skepp på väg från Southhampton i England till New York. Året var 1912, men fortfarande mer än 100 år senare fascineras människor av denna historia.
På Titanic var passagerarna indelade i tre olika klasser. Av kvinnorna i första klass omkom enbart 4 av 140 det vill säga enbart 3 procent. Av de 165 kvinnorna i tredje klass dog 89 det vill säga 54 procent.
Tittar man på barnen så dog endast ett av de sex som reste med första klass, medan 52 av barnen i tredje klass omkom hela 66 procent. I andra klass dog inget av de 24 barnen.
Av männen i tredje klass omkom 84 procent. Men bland männen var även förlustsiffrorna i andra klass och första klass stora. 92 procent av andraklassmännen dog och 67 procent av männen i första klass likaså. Bland den manliga besättningen omkom 78 procent. Detta p.g.a. regeln “kvinnor och barn först” när det gällde vilka som fick plats i de alldeles för få livbåtarna. Som man kan se så var barnen och kvinnorna i tredje klass trots denna princip inte prioriterade på samma sätt som de i första och andra klass.
Sammanlagt omkom 1514 personer och 706 räddades.
Vi kan konstatera att klass-samhället tyvärr lever kvar 111 år efter Titanic-katastrofen. Vi matas nu med rapporter om sökandet efter de miljardärer som för 2,7 miljoner per skalle köpt sej en plats på turistubåten. Samtidigt som 500 människor dukat under på Medelhavet. Det senare en effekt av den mur Europa satt upp mot människor som flyr krig, fattigdom och förtryck.
Vi vill på intet sätt förringa det hemska öde som turisterna i ubåten riskerar att möta och kanske redan mött. Men hur är det med fördelningen på vårt jordklot när majoriteten av världens befolkning helt saknar resurser och andra kan köpa sej “upplevelse” och prestige för miljoner. Det finns naturligtvis inget försvar för denna “turism” som dessutom riskerar människors liv. Varje behov av vetenskapliga undersökningar av t.ex. Titanic kan naturligtvis utföras med undervattensdrönare. Om det överhuvud taget finns några vetenskapliga behov av att undersöka vraket fysiskt idag.
Den nu i katastrof resulterande expeditionen påminner naturligtvis om den rymdturism som nu också på börjats. När undertecknad var barn och Sovjetunionen och USA inledde rymdkapplöpningen var det helt klart att även i det kapitalistiska USA så var rymdprojekten en uppgift för staten. Kostnaderna var sådana att enbart stater kunde uppamma de resurser som krävdes. Det var nationer som var ansvariga och som med medborgarnas skatter kunde finansiera denna verksamhet.
Idag dikteras allt mer och mer av rymdpolitiken av supermiljardärer som Elon Musk och Amazons Jeff Bezos. Män med förmögenheter på 1950 miljarder kronor respektive 1460 miljarder kronor.
Hela landet Sveriges statsbudget ligger på runt 1300 miljarder.
Så långt har den skenande ojämlikheten, ansamlingen av profiter och den nyliberala politiken fört oss att ett skikt av superrika människor kan diktera mänsklighetens prioriteringar. Dom har större finansiella muskler än stater. De nyss nämnda herrarna är inbegripna i en tävling om att sätta människor på planeten Mars! Ett fullständigt utflippat projekt.
Och denna fördelning av resurser och makt bejakas av regeringarna och accepteras av många människor. Så förklaras mediernas upptagenhet med miljardärerna i turistubåten och axelryckningarna inför den rullande katastrofen på Medelhavet. Under en tio-års-period har 20 000 människor drunknat i vågorna när de sökt komma i land på Europas kuster. Som jämförelse kan nämnas att 140 människor dog när de försökte ta sej över Berlinmuren som skilde öst och väst i 28 år mellan 1961 och 1989. Bara förra veckan dog mer än tre gånger så många som försökte forcera den barriär som EU låtit Medelhavet bli. Klasskillnaderna tar sej idag fullständigt bisarra proportioner.
Peter Widén
