Först kommer insikten, chockfasen. Senare kan man hitta jämvikt. Det handlar om klimatångest.
Krönikör: Anna Höök
Sommaren 2018 låg jag hemma i fosterställning och allt kändes mörkt. Varje dag rapporterades det om vattenbrist, foderbrist, skogsbränder och diverse katastrofer. Och ingen verkade bry sig. Egentligen. Folk åkte och badade, njöt av värmen, la ut bilder på sig själva vid poolen. Är alla dumma i huvudet? Förstår de ingenting? Jag saknade ord.
Sommaren efter träffade jag en kvinna på en fest och sällskapet pratade klimat. Jag berättade om hur jag känt sommaren innan. “Du kom till insikt då. Du var i chockfasen.”
Såklart! För så var det ju. Det var när insikten om vad som håller på att hända verkligen sjönk in som jag reagerade så starkt. Sedan kommer reaktionsfasen.
Jag har bestämt mig för att jag vill skriva om klimatfrågor. Samtidigt har jag de senaste åren inte kunnat skriva om klimatfrågor. Obegriplig skrivkramp. Jag brukar aldrig ha skrivkramp.
Idag har jag semester. Jag sitter på en sten vid vattnet och vågorna kluckar och vinden viner. Fjällen tornar framför mig och talar om beständighet. Jag blundar, låter tankarna vandra. En tanke, ett minne kommer till mig – hur jag mådde den där sommaren 2018. Ångesten var djup och gjorde fysiskt ont. Att tänka på klimatet, att skriva om det river upp de känslorna. Det är inte så konstigt att jag värjer mig. Hela jag, min kropp, protesterar mot att må dåligt. Helt omedvetet har det här varit.
Från och med idag är det medvetet. Jag kan välja att se mina rädslor i ögonen. Jag kan välja att göra det jag tror är gott.
Anna Höök
Krönikan har också publicerats i Trakten, som är en hemsida med inriktning på kultur i Sörmland.
