Kjell Östbergs artikel har också varit publicerad i nättidningen Internationalen.
Äntligen – efter ett halvsekel i skymundan – har förkortad arbetstid åter förts upp högst på den politiska dagordningen. Den stora uppslutningen bakom Vårdförbundets strejk i våras, såväl bland medlemmar som allmänhet, visar vilket starkt stöd som finns bakom kravet.
Och nu föreslår Annika Strandhälls socialdemokratiska programgrupp 35 timmars arbetsvecka med bibehållen lön. Argumenten de ger är starka.
Många människors arbetsliv präglas av stress och utbrändhet. Allt fler upplever att de inte klarar att få ihop livets delar, vilket får till följd rekordmånga sjukskrivningar för stressrelaterade sjukdomar. Antalet sjukskrivna för stress har ökat med 50 procent bara de sista fyra åren.
Samtidigt står många utan heltidsarbete eller helt utanför arbetsmarknaden. Allt detta bidrar till ökade skillnader i hälsa, livschanser och livslängd, skriver Strandhälls arbetsgrupp. Sänkningen skulle innebära århundradets frihetsreform.
Den som tar Strandhälls argument på allvar ställer sig naturligtvis frågan varför inget ska hända på allvar de närmsta sex åren och varför en så angelägen reform inte ska vara genomförd förrän 2035. Århundradets pyspunka skriver Aftonbladet syrligt.
Det är lätt att hålla med. Samtidigt utmärkt att argumenten redovisas och debatten kommer igång.
Arbetsgivarna skriker grundlöst i falsett att reformen skulle kosta 500 miljarder (samtidigt som de utan prut vill att staten ska ställa upp med nästan lika mycket för några kärnkraftverk). Kortare arbetstid knäcker Sverige, säger Svenska Dagbladet och tycker att de som inte orkar – alltså framför allt lågavlönade – kan gå ner på deltid istället.
Sakargument biter naturligtvis inte. Men under femtio år fram till 1970-talet minskade arbetstiden från 56 till 40 timmar, semestern ökade från 0 till 5 veckor, föräldraledighet genomfördes och pensionsålder sänktes under ständig ekonomisk tillväxt. De senaste 50 åren har inte en minut av den kraftigt ökade produktiviteten gått till sänkt arbetstid.
En annan fördel med Strandhälls förslag är att den placerar lösningen där den hör hemma: i politiken.
Den svenska modellens förespråkare menar att denna fråga ska regleras genom överläggningar mellan arbetsmarknadens parter. Metall har redan tagit avstånd: det kommer att påverka de svenska företagens konkurrenskraft. Låt oss förhandla fram en lösning istället, menar man.
Erfarenheterna talar ett annat språk. Alla viktiga arbetstidsförkortningar – 40-timmarsdagen, semester, pensioner – har krävt politiska beslut. Ändlösa fackliga försök att pressa ner arbetstiden har varit lönlösa.
Vårdkonflikten pekar i samma riktning. Trots den kraftfulla mobiliseringen vek arbetsgivarna inte en tum när det gällde generella arbetstidsförkortningar. Tvärt om skrämde man förbundsledningen att retirera med hot om kännbara motåtgärder.
Samtidigt pekade Vårdstrejken därmed på ett av de avgörande hindren för arbetstidsförkortningen: De kommun- och regionsanställdas arbetsgivare i SKR.
Och här är det inte bara borgerligheten som bromsar. Inte heller de rödgrönas företrädare bröt arbetsgivarfronten. Det är skamligt.
För att den stora uppslutningen bakom mänskliga arbetstider ska kunna omvandlas till konkreta reformer – nu, och inte i långt in i framtiden – krävs nya fackliga aktioner i Vårdförbundets spår.
Men det kräver också tryck på våra politiker, som demonstrationer utanför stadshus och regionstyrelser. Och här finns en uppgift för våra förtroendevalda. Måtte motioner om arbetstidsförkortningar hagla, och där majoriteten tillåter antas, i fullmäktigeförsamlingarna. Och ge de rödgröna representanterna i SKRs förhandlingsdelegationer klara direktiv om hur arbetstiden ska kunna kortas, snabbt och generellt. Den offentliga sektorn ska gå före som mönsterarbetsgivare, inte bekämpa strejker.
Kjell Östberg
