Artikeln har tidigare varit publicerad som ledare i nättidningen Internationalen.
*******
Kärnkraften är fortfarande lika farlig nu som 1980. Kostnaderna är högre än för de förnybara alternativen, och bygget tar för lång tid för att nå klimatmålen.
År 1980 hölls en folkomröstning om kärnkraft i Sverige. Till omröstningen formulerades tre alternativ. Alla de tre alternativen talade – fast på olika sätt – för en avveckling.
Både linje 1 och linje 2 betonade att kärnkraften skulle avvecklas, men “i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft”.
Bakom linje 2, som i stort sett var identisk med linje 1, stod Socialdemokraterna och dåvarande Folkpartiet (nuvarande Liberalerna). De sade sig vilja avveckla “med förnuft”.
Linje 3 däremot sa nej till fortsatt utbyggnad och var dessutom för avveckling av de då existerande sex kärnkraftverken inom loppet av tio år. Linje tre fick 38,7 procent, medan den avsiktligt förvirrande linje 2 fick 39,1 procent av rösterna.
Att inget parti den gången vågade formulera en linje som sa ja till kärnkraft berodde på det då starka motståndet i samhället, som påverkats av bland annat olyckan i Harrisburg året innan. Trots det byggdes ytterligare sex kärnkraftverk. Men därefter har sex kraftverk stängts ner och vi har idag åter sex kärnkraftverk i Sverige. År 2021 stod de för 31 procent av elproduktionen.
Det finns mycket starka skäl till att ifrågasätta kärnkraften som energikälla. Den baseras på råvaran uran, som inte är en förnybar energikälla och dessutom mycket farlig. Det gäller hela vägen från brytningen av uranmalm till transporter, anrikning, tillverkning av kärnbränsle, driften av kärnkraftverken och avfallshanteringen. Hela tiden finns där stora risker med giftiga ämnen och skadlig radioaktiv strålning, vilket utgör ett hot mot allt liv.
Mänskligheten har också redan upplevt ett flertal kärnkraftsolyckor, vilka orsakats såväl av problem vid själva driften som av naturkatastrofer.
Vid dessa olyckor sprids radioaktiva ämnen över stora landområden som kan göra dem obeboeliga för lång tid. Det utbrända kärnbränslet är också mycket farligt och måste förvaras skiljt från allt liv i 100 000 år.
Frågan om slutförvar är inte heller löst; dels kritiserar många forskare de lösningar som föreslås för det nuvarande avfallet, och dels finns det ingen angiven plats för det avfall som skulle uppstå med ny kärnkraft.
Kärnkraft är en mycket dyr energikälla jämfört med alternativet vindkraft. Enligt IEA (International Energy Agency) beräknas den år 2050 vara nästan tre gånger så kostsam som både havs- och landbaserad vindkraft.
Det kan därtill ifrågasättas om det är en effektiv energikälla då bara en tredjedel av energin från kärnreaktionen tas tillvara och omvandlas till el medan resten går förlorad som spillvärme vid kylningen av reaktorn, en spillvärme som också orsakar problem för miljön.
Men trots de stora riskerna och problemen har Tidöregeringen klamrat sig allt hårdare fast vid kärnkraften som den huvudsakliga lösningen på framtidens energiförsörjning.
Dess linje har också förändrats; från att ny kärnkraft ska byggas på marknadsmässiga villkor, till att nu hävda att staten ska vara med och betala.
I en utredning föreslås både att staten ska låna upp minst 300 miljarder kronor för fyra nya storskaliga reaktorer, 75 procent av det beräknade kapitalet, och att konsumenterna ska betala en skatt på elkonsumtionen för att kärnkraftsbolagens vinster ska garanteras.
Samma regering som gett kalla handen till att satsa statliga pengar på att göra något åt krisen i sjukvården eller skötseln av järnvägen – och alltid talar om skattesänkningar – vill alltså nu genomföra en sådan politik för statligt stöd, upplåning och skattehöjningar i frågan om just kärnkraften.
I likhet med andra kärnkraftsprojekt kommer sannolikt en utbyggnad dessutom bli väsentligt dyrare och ta betydligt längre tid än vad regeringen kalkylerar.
Tidsfaktorn är här mycket viktig då vi inte har obegränsad tid för att begränsa klimatkrisen. Att bygga ut kärnkraften är ett för långsamt alternativ om vi seriöst vill nå de uppsatta klimatmålen. En sådan enorm och ensidig satsning på kärnkraft kommer dessutom bromsa upp vind, sol och andra kraftslag under hela den tid då vi ska vänta på utbyggnaden av kärnkraften.
Ett argument som framförs för att bygga ut kärnkraft är att framtiden kommer kräva enormt mycket större energimängder, men tidigare prognoser av detta slag har visat sig inte hålla streck.
År 1974 kalkylerade exempelvis Elprognosutredningen att elanvändningen år 2000 skulle kunna bli runt 350 TWh medan den i verkligheten hamnade under 150 TWh. Och, som en konsekvens av att vi blivit bättre på att energieffektivisera, har mängden förbrukad el nästan stått stilla i 40 år, trots att befolkningen ökat med två miljoner och ekonomin fördubblats.
Denna energieffektivisering måste fortsätta. Energiuttaget är inte oproblematiskt. Alla källor, även de förnybara, bär med sig olika typer av negativa konsekvenser för miljön. Vi måste därför samtidigt med utbyggnaden av förnyelsebar energi också minska och effektivisera vår energiförbrukning.
Istället för att möta framtiden med ny kärnkraft och ökad energianvändning bör vi satsa på effektivisering och förnybart. En sådan satsning skulle innebära mer hanterbara risker och samtidigt, till skillnad från satsningen på ny kärnkraft, kunna genomföras till lägre kostnader och tillräckligt snabbt för att verkligen ta itu med klimatkrisen.
