Kristdemokraternas (KD) öppning för att tillåta användning av truppminor i svensk krigföring väcker starka etiska och politiska frågor, särskilt i ljuset av att vi nu går in i första advent – en tid präglad av fredsbudskap, hopp och solidaritet. Denna fråga blir en symbolisk och principiell prövning av Sveriges värderingar och utrikespolitiska profil.
Första advent markerar början på en kristen högtid som firar hopp, ljus och frid. Adventsljusen tänds som en påminnelse om vikten av fred och medmänsklighet. Samtidigt utgår mycket av det kristna budskapet från ett aktivt icke-våld och omtanke om de mest utsatta.
Att just ett parti som bygger sin ideologi på kristna värderingar väljer att lyfta en fråga som truppminor – ett vapen som enligt många experter orsakar oproportionerligt mänskligt lidande – under denna tid, kan uppfattas som en motsägelse mot de värderingar de säger sig företräda.
Truppminor har historiskt haft förödande konsekvenser för civila, både under och efter krig. FN och andra internationella organisationer har länge arbetat för att förbjuda dessa vapen på grund av deras urskillningslösa natur.
Sverige är redan anslutet till Ottawakonventionen, som förbjuder användningen av personminor, vilket reflekterar vårt långsiktiga engagemang för humanitära principer. Ett avsteg från detta kan inte bara skada Sveriges rykte som en förespråkare för mänskliga rättigheter, utan också bidra till att legitimera användningen av inhumana vapen i globala konflikter.
Att frågan om truppminor lyfts av KD samtidigt som vi går in i en period av eftertanke och fred riskerar att sända en splittrad signal till väljare. Partiet har tidigare positionerat sig som en moralisk kompass i svensk politik, men detta ställningstagande riskerar att alienera både kärnväljare och en bredare opinion som ser Sverige som en förespråkare för diplomati och humanitärt arbete.
Det kan också väcka frågor om huruvida kristna värderingar används selektivt när det gynnar partiets politiska agenda.
Kristendomen och adventstiden handlar om hopp och försoning, medan truppminor symboliserar motsatsen: en eskalering av våld och lidande.
Om KD vill vara konsekventa i sitt budskap om att värna mänskligt liv och värdighet bör de snarare förespråka investeringar i konfliktförebyggande insatser och fredsbevarande styrkor, snarare än att öppna dörren för vapen som hotar oskyldiga.
KD:s öppning för truppminor är inte bara en försvarspolitisk fråga utan också en symbolfråga som utmanar Sveriges humanitära identitet och kristna värderingar. I en tid när adventsljusen tänds för att påminna oss om fredens betydelse, framstår detta utspel som en olycklig dissonans. Det är en påminnelse om vikten av att politiska beslut, särskilt i tider av kris, måste bottna i en grundläggande respekt för mänskligt liv och långsiktiga värderingar.
Kari Parman
Gnosjö
