“Jobba mindre – lyx vi inte har råd med”, är rubriken på en debattartikel i Aftonbladet 22 augusti, av Elisabeth Svantesson, ekonomisk-politisk talesperson för moderaterna.
“Friår och familjeveckor är lyx som Sverige inte har råd med när nu konjunkturen vänder neråt”, skriver Svantesson.
“Nu är alltså inte tid för mer betald ledighet….Sverige behöver jobba mer, inte mindre”, skriver hon vidare.
Tittar man historiskt så har arbetstiden varit i stort sett oreglerad sedan långt tillbaka. Men i slutet av 1500-talet skrev den svenske adelsmannen Per Brahe i sin “hushållsbok för ungt adelsfolk” något som kan uppfattas som riktlinjer för hur mycket de anställda ska arbeta:
“Och efter allting vill hava sin tid, så skall fogden, skrivaren eller rättsvennen väcka upp folket till arbete om morgonen när klockan är vid fyra. När klockan är vid sju då skola de hava frukost, middagsmål vid tolv, aftonmål vid åtta”.
Således en nätt lite arbetsdag på sisådär 16 timmar.
1881 utfärdades en kunglig förordning som syftade till att reglera arbetstiden för minderåriga barn.
Barn över 14 år kunde ännu 1886 tvingas till 12 timmars nattarbete – utan rast.
1890 började den framväxande industriarbetarklassen ställa krav på rimligare arbetstider, och därmed mänskligare liv. När man samlades till demonstration i Sundsvall 1 maj 1890 var huvudparollen:
8 TIMMARS ARBETE
8 TIMMARS FRIHET (Obs! Frihet – inte fritid. Min anmärkning)
8 TIMMARS HVILA
För 100 år sedan, i början av augusti 1919, beslutade riksdagen att införa 8 timmars arbetsdag som normalarbetstid. Eftersom man då arbetade 6-dagarsvecka blev veckoarbetstiden 48 timmar.
Därefter har normalarbetstiden sänkts undan för undan. Från 48 timmar till 45 timmar, till 42,5 timmar. Och 1973 till 40-timmarsvecka.
Detta på grund av facklig kamp. Högern motsatte sig hela tiden dessa arbetstidsförkortningar.
Även semester och semesterersättning har vi fått tack vara den fackliga kampen – från 2 veckor 1938, 3 veckor för alla 1951, 4 veckor 1963, till nuvarande 5 veckors semester 1978.
Även detta har högern konsekvent motsatt sig.
Men där tog det stopp. Sedan 1970-talet har inga förändringar skett gällande arbetstiden.
Blev allting fulländat då, för över 40 år sedan? Har vi nått höjdpunkten på vad som är den optimala arbetstiden?
Ska man lyssna på högern och arbetsgivarsidan så är det alltid fel tidpunkt för kortare arbetstid.
Är det högkonjunktur “behövs alla på arbetsmarknaden”.
Är det lågkonjunktur “har vi inte råd”.
Hur tusan klarade vi av att både sänka arbetstiden och införa semester i tider då samhället var mycket fattigare än vad det är idag?
Sedan måste jag vända mot mot högerns och Elisabeth Svantessons språkbruk: “vi har inte tid, eller råd, med mer betald ledighet.”
Ser Svantesson den tid vi inte är på jobbet som “betald ledighet”?
Utifrån det filosofiska perspektivet kan man lika gärna hävda att vi har “betald ledighet” även de 16 timmar per dygn vi inte är på jobbet.
Eller att vi av veckans 168 timmar arbetar 40 timmar och har 128 timmar “betald ledighet”.
Arbetstid är arbetstid oavsett hur många timmar man lagstiftat eller förhandlat sig fram till.
Det som inte är arbetstid är fritid – inte “betald ledighet”.
Text: Rolf Waltersson
PS. Meningslöst att skicka det här inlägget till Aftonbladet. De prioriterar “höjdare” och “kändisar” på sin debattsida. Som pensionerad kommunalarbetare är man inte intressant.
Så det här inlägget presenteras exklusivt för eFOLKETS läsare. Håll till godo!
