Hur ska vänstern kämpa mot krigshot och militarism? Hur kan fredskampen framgångsrikt föras?
På senare tid har dessa frågor fått skarpa konturer, och arbetarrörelsens och fredsrörelsens organisationer har tvingats till preciseringar av svaren.
Ledningen för Socialdemokraterna i Sverige har valt att sluta upp bakom de militaristiska krafterna i vårt land. Vilket också inneburit en uppslutning bakom massiv militär upprustning och anslutning till ett av de kärnvapenbestyckade stormaktsblocken. Alliansfriheten har kastats åt sidan.
Detta innebär att man, i likhet med borgerligheten, officiellt hävdar att USA:s politiska och militära ledning, liksom den av USA dirigerade militäralliansen NATO, står för fred och anständighet. Vilket förstås är falskt.
Vänsterpartiets ledning har sorgligt nog hamnat i samma galna tunna. Man har utan reservationer ställt sig bakom den av NATO påbjudna miljardrullningen till det militärindustriella komplexet. Att man formellt (och försynt!) inte ställer sig bakom NATO-anslutningen betyder i sammanhanget föga. Det är ju NATO:s krigsmakt som man understödjer upprustningen av. En krigsmakt lierad med, och underordnad Pentagon.
Vänsterpartiledningens vägval ställdes i blixtbelysning när den förre partiledaren och nu EU-aktuelle Jonas Sjöstedt i en DN-intervju förklarade att krav på kärnvapennedrustning i “Väst” inte är aktuellt så länge Putin sitter kvar vid makten.
Jonas Sjöstedts förtroende för USA:s, Storbritanniens och Frankrikes militärindustriella komplex och politiska härskarskikt är beklagligt. Liksom hans uppslutning bakom terrorbalanstänkandet.
För arbetarrörelsens fredskrafter och fredsrörelsen i stort måste vägvalet naturligtvis vara något annat. Det måste handla om folklig mobilisering, organisering underifrån och organisering över gränserna. Det är genom internationell solidaritet på folkrörelsebasis som militarismen kan besegras och krigshotet avvärjas.
För att en stark internationalistisk och internationell fredsrörelse skall kunna växa fram måste fredskrafterna i alla länder ta strid också direkt mot de militaristiska krafterna på “hemmaplan” – i “det egna landet” och inom “det egna blocket”.
Vänsterpartiets ledning har gjort tvärtom. Tyvärr. Man har kastat sig i armarna på den militaristiska Pentagon-servila riksdagsmajoriteten och det svenska militära etablissemanget. Därigenom har man i praktiken också sagt ja till NATO, Pentagon och Vita Huset.
I stället för att sluta upp bakom “Västs” militarism och kärnvapeninnehav måste den svenska vänstern intensifiera kampen för ratificering av FN-konventionen mot kärnvapen och på alla sätt försöka bidra till formandet av en mäktig internationell rörelse mot kärnvapen och militarism.
Vägen till fred och en anständig framtid för mänskligheten uppnås inte genom allians med “den egna militarismen”, utan genom kamp underifrån och internationell solidaritet. Genom gemensam solidarisk kamp mot alla militaristiska krafter.
Karluks Enburgs
