En berättelse av Tommy Andersson
Så du gick ur en uniform i en annan?
– Nattvakt. Det passar bra för dig. Du som är folkskygg, hade morsan sagt. Jobbet var utannonserat. Hon hittade det i tidningen när jag varit hemma från lumpen ett tag. Nåt måste du ju göra, sa hon.
Svetten rann under den nya uniformen. Jag gick och svängde med ficklampan i en kolmörk, fönsterlös korridor, med stängda dörrar på båda sidor. I ögonhöjd satt namnskyltar, en röd, tjock matta dämpade mina steg. I båda ändar av korridoren lyste gröna nödutgångsskyltar.
I varuhuset, under den första ronden, fanns i källaren den magre personalvakten, iklädd en alldeles för rymlig kavaj. Han fick tiden att gå genom att dricka kaffe och lyssna på transistorn. Han satt i glasburen. Med ögon stora som tefat stirrade han på mig när jag kom ner. Ibland var där den äldre karln med blött hår. De gick alltid hem när sista städerskan stämplat ut, så sen var jag solo i varuhuset. Morsan hade rätt, det var inte så många som såg mig på nätterna, och själv såg jag inte heller fler.
– I mörka källaren lät jag ljusstrålen spela över nakna skyltdockor stående i olika ställningar. Vidare opp två våningar, ut på den blåsiga parkeringen på taket, in i smattrande fläktrum. Vid bortersta väggen drog jag kontrollnyckeln och tog mig sen tillbaka ut på taket och snabbt in i värmen. Då blev det svettigt, jag kunde ju inte ta av uniformen, den var av overalltyp, när jag kom in, även om jag var ensam. Det var svettigt inne, kallt ute. Var jag törstig brukade jag ta juice ur en pump i restaurangen när jag gick förbi. Mjukglassmaskinen hade frestat mig från och med att ronderna gick som en dans, och jag inte behövde tänka på vart jag skulle härnäst för att dra kontrollnycklar.
Så du spankulera omkring och fundera på värme och kyla, och vad du skulle äta och dricka?
– Jag valde en våffla, fällde ned spaken, sakta. Precis som jag sett glasstanten göra på dagarna, men det kom ingen glass.
Naturligtvis inte. Glasstanten visste ju inte att mitt i natten skulle du bli sugen.
– Jag höll våfflan under igen, prövade nu istället att trycka på knappen med en etta på. Det var då vattnet började rinna, ovanpå glassmaskinen. Jag tryckte fort på nollan som fanns under ettan, men vattnet fortsatte rinna, sen prövade jag ettan, nollan. Nej, inget fungerade. Vattnet fortsatte rinna. Jag skruvade på kranarna på varsin sida om vattenröret. De tog inte. Inget hjälpte. Vattnet fortsatte rinna.
Du hade ställt till det.
– I samma veva började kommunikationsradion ropa efter mig. Mottagningen var omöjlig därinne i varuhuset. Femman och jag skulle fika med de andra, det måste gälla det. Jag sprang bort till skyltfönstren där mottagningen brukade fungera. Om jag inte svarade snart skulle de börja leta efter mig, tro mig utsatt för något. Jag hade ju tidigare bara tagit juice. Gud hjälp mig, stoppa vattnet, så ska jag sluta med det, också! Under disken, nånstans, det måste finnas en slang att dra loss, en sladd att dra ur. Jag kröp på knäna i vattnet, tittade bakom glassmaskinen. Jag hittade inget.
Hur gick det?
– Vattnet rann ner mot godis- och tidningsavdelningen. Parfym- och damunderkläder var hotade. Hur mycket jag än letade, tryckte på knapparna, inget stoppade vattnet. Och så ropade radion och drev på hela tiden, jag sprang hit och dit för att få kontakt eller glo på glassmaskinen. I förtvivlan slog jag till röret. Det for åt sidan, och äntligen slutade vattnet rinna. Vilken befrielse! Men jag hade inte tid att stå och njuta. Det fanns en stor grön torkpappersrulle på en ställning vid glassen. Den kastade jag ut över golvet. Nästa gång radion sökte mig sprang jag till en plats vid stora ingångsdörrarna. Snacka om att svettas! Äntligen, mottagningen funkade. Femman stod utanför och väntade.
Så du hann med fikat?
– Femman satt där i bilen och flinade. Vi åkte ut och tog en räkor+majonäs och äggmacka med de andra. Jag sa inte så mycket, käkade och lyssnade mest, mens vi fikade. Och sen skjutsade femman tillbaks mig till varuhuset, efteråt.
Var du lugn och nöjd då?
– Nja, jag slutade ganska snart efter. Det började bli inbrott överallt. Till och med så att jag mötte ett par tjuvar, in flagranti. Då sa jag upp mig. Jag ville inte få en kofot i huvudet. Morsan skickade mig till arbetsförmedlingen. Hon tyckte, att nattvakt, det hade väl inte varit nåt riktigt arbete. AF hade jobb som dagvakt att erbjuda, på samma varuhus. Jag, menlös som vanligt, tackade ja och fick gå ännu en kurs om brandskydd, stöld och vattenskador. Jag fick en ny uniform, i en annan färg än den senaste, men nu blev det lite jobbigt, för jag var inte längre ensam i varuhuset, om man säger så. Vi var de första dagvakterna i stan, det uppmärksammades, och uniformen gick i samma färg och genre som hos en västtysk polis. Vi var obeväpnade, men en batong placerades under disken hos glasstanten.
Så nu höll du till där igen?
– Nånstans måste jag ju vara. Restaurangchefen ville att jag skulle köra ut fyra finnar som suttit länge med bara en kopp kaffe i caféet. Alldeles för länge, tyckte han. Han ville köra ut alla, efter 20 minuter, om de inte köpte nåt mer än bara en kopp kaffe. Han tyckte juggar, finnar och greker sörplade kaffe bara, och det gick alldeles för långsamt. Själv var han tyskspråkig. Han hade brutalt fört ut en oskyldig, gammal alkis och sen gett mig en menande blick. Dum i huvudet, som jag var på den tiden, drog jag undan stolen för en av finnarna, efter att ha sagt till om att de måste gå, och efter ha väntat en stund. Det blev en brottningsmatch i caféet, vidare ut förbi glasstanten och godis- och tidningsdisken till stora ingången, men inga knivar eller batonger. Kunder kommentera “ att det var bra” och sånt i den stilen när jag flåsande och helt förstörd gick in igen och hade lämnat killen utanför på backen. De andra finnarna hade försvunnit. Uppskakad av vad som hänt – vad hade jag gjort – gick jag in på muggen i lagerutrymmet med de nakna skyltdockorna. Jag satt där, andades fortfarande häftigt och grät, och så började personsökaren blippa. Fan – tänkte jag – vilket djävla jobb. Jag hade en månads uppsägningstid att stå ut och bestämde mig där sittandes på toalocket. Sen satt jag kvar ett tag till.
– Själv nöjd, efter att ha gått efter en förmodad snattare som bar på en väska, som inte passade ihop med det övriga – personalen hade blippat till mig om honom via personsökaren – och efter att under en längre stund visat upp min uniformerade figur så att säga, kunde jag få honom att försvinna ut genom dörrarna – då fick jag varuhusassistenten på halsen. Han kom i flygande fläng och skrek: “Var är han!? Var är han?” Jag pekade ut på gågatan. Varuhusassistenten rev sig i skägget och skakade på huvudet. Det var kanske inte så populärt, nej. När det inte var så långt kvar av uppsägningstiden kom han, varuhusassistenten, fram till mig. Jag stod i livsmedelsavdelningen – nånstans måste jag ju befinna mig – och beundrade biträdet i charken som skar skivor av en utmärkt skinka. “Jag har hört att du ska sluta,” sa han. “Japp,” svarade jag. “Så du har jobbet till hobby?” Som vanligt kom jag inte på nåt bra svar.
