Det är en absurditet att ett samhälle kan ha stora brister och behov som inte åtgärdas trots att alla resurser finns tillgängliga. Men så är fallet.
Jag har mycket länge funderat över den absurditeten att samhället anser sig ha råd att betala A-kassa, men inte en liten ytterligare slant och få värden producerade, som ger en samhällsnytta, trots att behov finns och också resurser (arbetslösa) finns. Jag har aldrig lyckats förstå det. Däremot har jag insett att dagens etablerade nationalekonomin är en samling av “regler” som baseras på myter, egennytta för de redan rika och fördomar.
Så här skulle det kunna vara:
I grundlagen skrivs in en princip att staten garanterar alla ett arbete. De jobben som staten skapar ska användas för att lösa samhälleliga brister som t.ex. bättre järnvägsnät, bättre sjuk- och hälsovård, bättre skola, miljö- och innovationssatsningar, vidareutbildning, kultursatsningar, bostäder, …
Lönen för dessa jobb skulle kunna vara 150:-/timme. När den “privata marknaden” kan erbjuda högre löner kommer antagligen folk byta plats. Den statliga anställningsgarantin skulle kunna administreras av arbetsförmedlingen och ersätta A-kassa och försörjningsstöd. Folkhälsan skulle ta rejäla kliv uppåt. Medborgarna skulle ges framtidsoptimism. Samhället skulle börja blomstra! Myndigheters jakt på arbetslösa att söka jobb som inte finns och all den frustration och ångest som kommer med detta försvinner.
Idag är minst 17 procent av de anställda timvikarier, har visstidsanställningar eller har andra osäkra anställningsformer. De skulle få säkra och värdiga levnadsvillkor av staten. Om de “privata företagen” vill ha arbetskraft måste de kunna ge bättre villkor än det staten erbjuder.
Har vi “råd”?
Självklart kan Riksbanken skapa pengar för allt som skapar samhälleliga tillgångar. När en bristsituation på resurser finns kan inflation bli ett problem för då blir penningmängden större än de reala värden som finns. Är det svårt att reglera det? Nej!
Det som är märkligt är att vi har “råd” att inte nyttja det som samhället har tillgång till!
Budgetunderskott är en bokföringsmässig sifferexersis. Så länge staten lånar pengar av Riksgälden och i vår egen valuta för att täcka budgetunderskott är det bara en bokföringsorder. Pengar skapas med en knapptryckning i datorn.
Arbetslösheten i Sverige är ca 9% och omfattar cirka 500 000 personer. Till det kommer en icke mätt undersysselsättning i form av deltidsanställda som vill ha högre anställningsgrad. 42% av de som är inskrivna som arbetssökanden får A-kassa. A-Kassan betalar ut 14 miljarder i stöd. Om alla som var arbetslösa skulle få ersättning i samma mån som de som får det skulle det motsvara 35 miljarder i utbetalningar. Den genomsnittliga ersättningen som betalas ut är 91 kr/timme.
Låt säga att de arbetslösa ersätts med 150 kr timme skulle det motsvara en utbetalning på 86 miljarder. Av det återgår ca 25% i källskatt till staten så nettoutbetalningen är 120 kr/timme. I Sverige är förädlingsvärdet ca 400:- i genomsnitt per arbetad timme och anställd.
Skillnaden mellan 400 och 120 kr timmen är det värde som samhället som helhet går miste om genom att inte nyttja de resurser som finns. Det är troligt att den här statligt organiserade anställningsgarantin inte kan var lika effektiv som den etablerade. Den är inte så inövad som den ordinarie och har också inte lika kvalificerad arbetskraft och är tillfällig. Men vad den än ger utöver ett förädlingsvärde på 120 kr timme så är det en samhällelig förlust att inte nyttja resurserna. Om den skulle vara 300:-/ timme motsvarar det ett nettoinkomstbortfall ca 100 miljarder per år för den svenska ekonomin.
Sammanfattningsvis: Att ge samhällsnyttiga jobb åt alla som vill ha det är ingen kostnad – det är en intäkt för samhället. Att inte ge det är en kostnad, och om man ska vara petnoga är det inflationsdrivande för det tillför pengar, men inga reala värden och då ökar penningmängden på de värden som finns i samhället = inflation.
Åke Paulsson
