Så här strax efter att hundraåringen klivit ut från den här världen och försvunnit för alltid, så är det på sin plats att minnas honom som mer än en ödmjuk och medmänsklig jordnötsodlare som tog alla medresenärer i hand när han flög.
Den 15 juli 1979 höll USA:s president Jimmy Carter ett av de mest kontroversiella och minnesvärda talen i amerikansk historia. Det som skulle bli känt som Crisis of Confidence-talet, eller “malaise-talet”, var en ärlig och introspektiv diagnos av ett land som brottades med djupa ekonomiska, sociala och moraliska utmaningar. Talet är än idag ett fascinerande exempel på politiskt ledarskap som vågade konfrontera svåra sanningar – och hur det samtidigt kan vända opinionen mot en ledare som vågar peka på obekväma problem.
1970-talet var en turbulent tid för USA. Landet hade genomlidit Vietnamkrigets trauma, Watergateskandalen och en rad ekonomiska utmaningar, inklusive stagflation – en ovanlig kombination av hög inflation och arbetslöshet, som ledde till låg tillväxt – samt energikrisen efter Oktoberkriget 1973, som skapade bränslebrist och långa bilköer vid mackarna.
Carter, som tillträdde 1977, försökte styra ett land där förtroendet för politiken och de gemensamma institutionerna låg på en historisk bottennivå. Hans administration kämpade med att hantera energikrisen och med att övertyga amerikanerna om att minska sitt beroende av olja – något som fortfarande ter sig som en omöjlighet.
Det var i detta sammanhang som Carter, efter att ha träffat ekonomer, sociologer och även religiösa ledare, beslöt sig för att hålla ett tal som skulle gå bortom de vanliga politiska löftena. Han ville tala direkt till nationens själ.
Carter beskrev i sitt tal en nation som inte bara led av ekonomiska problem, utan också av en djupare, existentiell kris. Han talade om hur “symptomen på denna kris är överallt omkring oss” och pekade på materialism, politisk apati och en bristande känsla av gemenskap som de grundläggande orsakerna. Han använde uttrycket “crises of confidence” för att beskriva amerikanernas förlust av tro – inte bara på deras ledare, utan på hela samhället och dess värderingar, men kanske också en brist på självförtroende. Häri tror jag också hela problematiken för nationen USA ligger, och det som har lett dem fram till att välja en person som Donald Trump till president.
Carter varnade också för att landets beroende av olja och konsumtionsdrivna livsstil var ohållbar. Han föreslog konkreta åtgärder för att minska energikonsumtionen och uppmanade till en återgång till ett enklare, mer ansvarsfullt sätt att leva. (Hur tror ni amerikanerna tog emot det?)
På många sätt var Carters budskap banbrytande och modernt. Han adresserade frågor som fortfarande är aktuella idag:
- Hållbarhet: Carter förutsåg vikten av energibesparingar och hållbarhet långt innan klimatförändringar blev en global fråga. (Han satte även upp solpaneler på Vita husets tak.)
- Moralisk reflektion: Han utmanade idén om att framsteg enbart mäts i materiell rikedom och betonade istället värdet av gemenskap, ansvar och socialt kapital.
- Politiskt mod: Carter vågade tala om långsiktiga problem istället för att erbjuda enkla lösningar och populistiska löften.
Trots talets uppriktighet och framåtblickande budskap slog det helt fel hos den amerikanska allmänheten. Många väljare såg det som en kritik mot dem själva och det som var “amerikanskt”, snarare än som en uppmaning till handling. Carters ansträngning att förena nationen genom att adressera svåra sanningar uppfattades istället som moraliserande och nedlåtande.
Ronald Reagan, som besegrade Carter i presidentvalet 1980, erbjöd en diametralt motsatt vision. Reagan talade om “Morning in America” och lovade optimism, tillväxt och en återkomst till amerikansk exceptionalism under parollen “Prouder, stronger, better!” – en vision som var betydligt mer tilltalande för många väljare. Den obekväma sanningen röstades helt enkelt bort i nationen som utsett sig själv till världens främsta.
Carters misslyckande kan förklaras av en djupt rotad amerikansk kulturell och politisk norm: ledare förväntas inge hopp och optimism, inte peka på problem och kräva uppoffringar – ett fenomen som kanske är ännu starkare idag – den starke mannen erkänner inga fel och brister utan hyllar sig själv och sitt land, oavsett om det är sant eller inte!
Amerikansk politik har länge präglats av en tro på individuell frihet, materiellt välstånd och framsteg som självklarheter. Carters tal utmanade dessa grundläggande idéer genom att antyda att nationens väg framåt krävde självdisciplin och kollektiva uppoffringar – något som många uppfattade som ett angrepp på den amerikanska drömmen.
Med facit i hand framstår Jimmy Carters Crisis of Confidence-tal som en profetisk varning. Många av de problem han identifierade – konsumtionskulturens effekter, energikrisens konsekvenser och förlusten av socialt förtroende – har blivit sanningar och förvärrats sedan Carter avgick som president.
Även om talet underminerade hans popularitet visar det på en sällsynt form av politiskt mod. Carter vågade lyfta frågor som låg bortom kortsiktiga politiska vinster och istället tala om de djupare utmaningarna för ett samhälle – som en politiker borde göra!
Talet är en påminnelse om hur svårt det är att vara en ledare som säger sanningen när sanningen är obekväm – men hur viktigt det är att våga göra just det!
Linus Larsson
Författare och folkbildare
