Peter Widén:
Just nu riktar det borgerliga etablissemanget hämningslösa slag mot solidariteten med det Palestinska folket, och därmed också mot palestinierna själva.
Migrationsministern Johan Forsell, moderat, vill utvisa personer som saknar medborgarskap om de hyllar terrororganisationer. Det handlar naturligtvis inte om någon plötsligt uppenbarad princip hos herr Forsell. Det handlar om att hyllningar till av Israel mördade ledare förekommit i demonstrationer i olika städer.
Låt oss vara fullkomligt klara. Konflikten i Palestina är en kolonial konflikt. 1947 bestämde de imperialistiska stormakterna, USA, Storbritannien, Frankrike med flera (med understöd också från Stalins Sovjetunionen och Stalins östeuropeiska lydregimer) att över hälften Palestinas territorium skulle tas ifrån det palestinska folket för att bereda plats för judiska flyktingar. I Europa hade ett fruktansvärt folkmord begåtts med den judiska befolkningen som offer.
Att det fanns sympatier för den judiska saken är fullkomligt naturligt. Sympatierna hos de politiska makthavarna var dock inte större än att de bestämt vägrade att själva bereda plats för de centraleuropeiska och östeuropeiska judar som överlevt förintelsen. Däremot var man beredda att stödja ett projekt som innebar etnisk rensning riktad mot Palestinas invånare.
Hur var detta möjligt? Svaret är den europeiska och nordamerikanska kolonialismen ideologi som efter några hundra års praktik satt sej i ryggmärgen på de härskande. Röda, svarta, bruna och gula människor kan man alltid vid behov skyffla undan. Eller förslava eller till och med eliminera. Som man gjort på den amerikanska kontinenten, i Australien, Afrika och på många ställen i Asien.
Självklart motsatte sej palestinierna denna landstöld. Resultatet blev att den nya israeliska regimen, med sina överlägsna resurser och beväpning, såg till att palestinierna när krutröken lagt sej hade noll procent av det ursprungliga landet. Kolonialstaten utökade sitt territorium i förhållande till FN:s av stormakterna dikterade delningsplan. Och Västbanken och Gaza-området tillföll Jordanien respektive Egypten.
Händelserna 1948 innebar etnisk rensning som tvingade fler än 700 000 palestinier på flykt. Israel har aldrig erkänt palestiniernas rätt till någon som helst stat.
1967 ockuperade Israel Västbanken och Gazaområdet. Idag är den israeliska högerns mål att fördriva palestinierna även därifrån. Detta är inget som den israeliska högern sticker under stol med.
Det så kallade Oslo-avtalet innebar att Israel kunde tänka sej en palestinsk ministat på Gaza och Västbanken. En ministat helt på israelisk nåder.
Sedan lång tid tillbaka har Israel även avskrivit denna “tvåstatslösning”. Idag är det urskillningslös terror och fördrivning som är den israeliska politiken gentemot palestinierna.
Palestinierna har inte gett upp. Olika former av motstånd har praktiserats. Folkrätten ger ett ockuperat folk all rätt att göra motstånd, även väpnat. Vi står på det palestinska motståndets sida men krig brutaliserar alla sidor, även den förtryckta sidans motståndsmän. Det finns all anledning att rikta kritik mot, och till och med fördöma, enskilda aktioner. Aktioner födda ur 75 år av fördrivning, förnedring, terror och maktlöshet.
En sådan var den som genomfördes den 7:e oktober 2023. Men detta betyder inte att vi jämställer de båda sidorna. demokratiska socialister står alltid på de förtryckta folkens sida mot kolonialister och imperialister. Det är Israel som är kolonialmakten som fördrivit en befolkning för att bereda plats åt inflyttade kolonialistiska nybyggare. Det är Israel som med högteknologisk terror dödat fem gånger fler palestinier jämfört med de israeliska förlusterna. Före det nuvarande kriget! Det är Israel som förnekar palestinierna rätten till en stat. Många israeliska ledare förnekar att palestinierna överhuvudtaget är ett folk.
Det är inte första gången som Israel terrorbombar Gaza. Det har skett ett flertal gånger låt oss ge er några siffror från 2014. Enligt FN dödades mellan 7 juli och 26 augusti minst 2 131 palestinier. Minst 1 473 av de döda var civila, därav 501 barn och 257 kvinnor. Enligt det palestinska hälsoministeriet skadades mer än 11 100 palestinier, inklusive 3 374 barn och 2 088 kvinnor. Under samma period dödades 71 personer på den israeliska sidan, därav 66 soldater, 4 civila och en thailändsk gästarbetare. Kriget började inte den 7:e oktober 2023. Och det råder ingen tvekan om att kolonialstaten Israel är den förtryckande sidan.
Idag pågår ett regelrätt folkmord. Varje dag massakreras 25, 50, 100 eller fler människor i Gaza-området. Majoriteten av de massakrerade är barn, kvinnor eller åldringar. Antalet dödade sedan i oktober förra året genom den israeliska krigsmaktens direkta våldshandlingar överstiger när detta skrivs 43 000. Så många som 165 000 beräknas ha avlidit på grund av umbäranden orsakade av den israeliska krigföringen och utsvältningspolitiken. Det betyder att det totala dödstalet i Gaza-området nu överstiger 200 000, i det närmaste tio procent av områdets befolkning.
Lägg därtill de sedan i oktober förra året minst 760 mördade och de terroriserade, fängslade och torterade på Västbanken.
Och den som har ögon att se med ser ju att bostadshus, skolor, flyktingläger och sjukhus bombas systematiskt och uppenbarligen avsiktligt. Därmed är också de ständiga massakrerna på palestinier avsiktliga – en krigföring som Norges statsminister Jonas Gahr Støre häromdagen fördömde som barbarisk.
Israel skryter med sin teknologiska förmåga. Och visst, den är imponerande. Och just därför kan vi säga: Försök inte att få oss att tro att bombandet av alla dessa sjukhus, skolor och människosamlingar, är “olyckshändelser”.
Nej, här pågår ett folkmord! Så här ser terrorism ut herr Forsell! Ett systematiskt mördande av medicinsk personal och journalister och barn.
Men herr Forsell är upprörd över de med Palestina solidariska demonstranterna. Hur kan han och hans gelikar undgå att se vilken sida som står för en terrorverksamhet i gigantisk skala?
Ska vi ta Forsells åsikt att inga hyllningar till terroristorganisationer får förekomma så får vi väl börja med att ta ner de israeliska flaggor som Tidölagets ministrar frekvent ses marschera under.
Vi minns behandlingen av de palestinske socialdemokratiska riksdagsmannen Jamal el Haj som uteslöts ur socialdemokraterna. För att han varit på en konferens där en person som kanske var med i Hamas också deltog. Vad ska vi då säga om alla dessa KD-are och SD-are som frotterar sej med israeliska bosättare och israeliska politiker som är eldsjälar bakom terrorbombningarna av Gaza? Och svenska företags krigsmaterielsamarbete med Israel? IDF måste, om någon organisation i området, självklart förtjäna beteckningen “terroristisk”
Men så menar inte herr Forsell. Han ser ockupationsmaktens terror som “självförsvar”. En ockupationsmakt våldsutövning är aldrig självförsvar herr Forsell.
Den absurda sanningen är ju att de organisationer som “terrorklassas” har fått det epitetet av sina motståndare. USA pekar ut vänsterorganisationer, Putin terrorklassar diverse oppositionella föreningar (som Navalnys organisation) Erdogan terroriststämplar kurder och andra oppositionella. Liksom Nazi-Tyskland terrorklassade de norska, danska och alla de andra motståndsrörelserna under Andra världskriget.
Men Forsell, och tyvärr svensk massmedia (även SVT och SR), sväljer den absurda ordningen att undantagslöst och reservationslöst luta sig mot vad Mossad och CIA, Tel Aviv och Washington, dikterar.
En som också totalt flipprat ut i hat mot palestinierna är EU-parlamentarikern Alice Teodorescu. Hon vill att erkännande av kolonialstaten Israel ska vara ett villkor för att få svenskt medborgarskap. Hennes uppslutning bakom den Israeliska krigföringen är total.
Hennes partiledare Ebba Bush vill inte vara sämre och sänder ut hyllningar till Israel på sociala plattformar. Liksom Forsell och Teodorescu stämplar hon all Israel-kritik som antisemitism. Detta är den proisraeliska lobbyns älsklingstaktik. Dom vet att många skräms till tystnad.
Hos oss demokratiska socialister är hatet mot nazismen och solidariteten med dess offer en hörnsten i vår politiska ideologi. Att överhuvudtaget tvingas förklara att man inte är antisemit är förnedrande. Det vet dessa typer som slungar ut anklagelsen.
Linjen hos den proisraeliska lobbyn är nu att dunka in budskapet att kritik mot Israel är i sig antisemitism.
Visserligen säger dom ibland att all Israel-kritik inte med automatik måste vara det. Men när det kommer till kritan stämplar dom i praktiken all kritik mot staten Israel som antisemitiskt. Ett absurt exempel på detta är Judiska Centralrådet och Judiska Ungdomsförbundet i Sverige (JUS). Det dessa två organisationer reagerat på är Svenska Kyrkomötets beslut att låta kyrkostyrelsen utreda om Israels behandling av Palestinierna kan klassas som apartheidpolitik.
Låt oss citera Judiska Centralrådets ordförande Aron Verständig:
Vi upplever beslutet som en markering mot församlingarna och inte bara mot Israel. Frågan är vad kyrkans ledning vill ha för relation med de judiska församlingarna?”
Varför skulle en kritik mot den israeliska rasistiska kolonialpolitiken vara en kritik av de judiska församlingarna? Det är ju helt konstigt. Eller är det så att Verständig menar att församlingarna är totalt lojala med Israels politik? Det vill i alla fall inte jag tro.
Centralrådet skriver vidare:
Judiska Centralrådet beklagar djupt att Svenska kyrkans kyrkomöte beslutat att utreda huruvida staten Israel är en apartheidstat. Centralrådet ser mycket allvarligt på detta försök att frånta den judiska staten Israel dess legitimitet.”
Att Israel är en apartheidstat är väl helt uppenbart för varje tänkande och till empati förmögen människa! Apartheidstat är väl till och med ett understatement idag. Man kan idag använda epitet som “folkmordsregim” utan att känna att man överdriver.
Men låt oss lyssna till JUS:s ordförande Benjamin Blecher:
Att ens utreda om Israel är en apartheidstat är absurt, enligt oss. Genom att säga så eldar man bara på antisemitiska föreställningar om judars makt och illvilja i världen.”
Att efter 75 års etnisk rensning, landstöld, rasistisk förnedring, diskriminering, massakrer och terror vilja undersöka om Israel faktiskt kan definieras som en apartheidstat – hur kan det vara absurt?!
Och märk hur Blecher här försöker få det till att judar överlag måste och ska känna ansvar för och lojalitet med vad den israeliska regimen gör.
“NOT IN MY NAME” (Inte i mitt namn) är den befriande paroll som allt fler av världens judar som ställer sig kritiska till kolonialstaten Israel mobiliserar sej politiskt kring.
JUS skriver vidare i ett uttalande:
JUS finner det vedervärdigt att Svenska kyrkan vid sitt kyrkomöte igår valde att utreda huruvida staten Israel är en apartheidstat. Att delegitimera den judiska staten på detta historielösa och ensidiga sätt och samtidigt hävda att man arbetar mot antisemitism är skrattretande. Detta gör att JUS förtroende till den Svenska kyrkan nu har nått ett nytt lågvattenmärke.”
Här ser vi taktiken. Stämpla tanken på att Israels politik är en apartheidpolitik som “vedervärdig” och lägg sedan till en ton av hot på slutet.
En som direkt stämplar Svenska Kyrkans vilja att analysera Israels politik som “antisemitism” är Ziv Nevo Kulman, Israels ambassadör i Sverige, som kallar kyrkomötets beslut “häpnadsväckande”. Han skriver vidare att Svenska Kyrkan är “besatt vid att peka ut Israel” och anser att beslutet faller in under definitionen för antisemitism.
Det som är gemensamt för herrarna Verständig, Blecher och Kulman är den totala blindheten inför det folkmord som nu utspelar sej. Och naturligtvis en total oförståelse inför den settler-kolonialism som fördrivit, förnedrat och terroriserat det palestinska folket i över 75 år. Hur ska man förklara denna oförmåga att se?
Svaret måste nog bli att här finns en hinna av aggressiv nationalism. Jag läste en gång en text av en irländsk socialist som menade att israelerna, boerna, och de nordirländska lojalisterna led av vad han kallade en “kraal-mentalitet”. (Kraal: Afrikaans för inhägnad för boskap eller en by). Han menade att de i sin vetskap om att de fördrivit det ursprungliga folket ständigt levde i rädsla för att historien skulle hämnas och därför också utvecklade en aggressiv nationalism och herrefolksmyt. Detta för att legitimera sin förtryckande roll.
Just nu är borgerligheten ute efter att skrämma solidaritetsrörelsen till tystnad. Och det som skymtar i förlängningen av Forsells, Åkessons, Verständigs, Buch’s och Teodurescus politik är värt att känna oro inför. Det kan gå riktigt illa. Fascistoida tendenser är uppenbara.
Då får man inte som Vänsterpartiets ledning infinna sej hos Judiska Centralrådet och herr Verständig för att be om ett godkännande. Genom att göra det skapar man bilden av att det ligger någon sorts sanning bakom kampanjen mot vänstern. Den pro-israeliska lobbyn och Tidölaget vill ju göra en repris på det som hände i Storbritannien i lögnkampanjen mot Jeremy Corbyn. Nu är det dags att stå rak i ryggen ryggen och slå tillbaka mot de vidriga anklagelserna som kolonial- och apartheidstatens uppbackare slungar ut.
Peter Widén
