Brittiska regeringen kräver censur
Under de senaste åren har den politiska högern runt om i västvärlden klagat högljutt på att det är för lågt till tak i den offentliga debatten i allmänhet och inom utbildningsväsendet i synnerhet.
Det har riktats kritik mot vad som har upplevts som “politisk korrekthet”, “åsiktskorridorer”, samt hävdats att yttrandefriheten hotas av krav på “trygga rum”. I detta sammanhang kan det ju tyckas paradoxalt att den brittiska högerregeringen nu har bestämt sig för att agera åsiktspolis i det engelska skolväsendet genom att förbjuda material från organisationer som ifrågasätter det kapitalistiska systemet.
Torsdagen den 24:e september skickade brittiska utbildningsdepartementet ut ett direktiv till skolledare och lärare där motstånd mot kapitalismen jämställs med bland annat rasism och antisemitism: “Skolor bör inte under några omständigheter använda material från organisationer med extrema politiska ståndpunkter. Det gäller även om själva materialet inte är extremt eftersom användningen av det skulle kunna tolkas som ett godkännande av eller stöd till organisationen i fråga.”
När direktivet ska specificera “extrema politiska ståndpunkter” sägs det att det handlar om organisationer som har en “offentligt uttryckt önskan att avskaffa eller kullkasta demokratin, kapitalism, som vill sätta stopp för rättvisa och fria val, ifrågasätter yttrandefriheten, använder rasistiskt, inklusive antisemitiskt, språkbruk, som accepterar olaglig verksamhet och som underlåter sig att ta avstånd från olaglig verksamhet som genomförs för att stödja deras sak”.
Kritiken mot regeringens direktiv har inte låtit vänta på sig. I söndagens Guardian uttalade sig bland annat John McDonnell, tidigare finansminister i Jeremy Corbyns skuggregering:
– Utifrån detta blir det olagligt att hänvisa till stora delar av brittisk historia och politik, inklusive brittisk socialistisk historia, Labourpartiet och fackföreningsrörelsen, som alla under perioder förespråkat kapitalismens avskaffande.
McDonnell pekade också på det i absurda i att direktivet talar om att försvara demokratin: “Det här är ytterligare ett steg i kulturkriget och dess färd mot en extremt auktoritär konservativism, vilket borde oroa alla som tror att demokrati förutsätter yttrandefrihet och en utbildad befolkning.”
Även den tidigare grekiske finansministern Yanis Varoufakis riktar hård kritik mot direktivet. Han menar att det visar på “hur lätt det är att förlora ett land, att i hemlighet glida över i att bli totalitärt”.
Socialisten och författaren Owen Jones kallade direktivet rätt och slätt “McCartyism”. Advokaten Jessica Simor noterade på Twitter att den brittiska regeringens eget material borde vara diskvalificerat enligt direktivet. Detta eftersom de själva har medgett att deras Brexitlag strider mot internationell rätt och eftersom de fortsätter sälja vapen till Saudiarabien trots att försäljningen förklarats olaglig i domstol.
Författaren och aktivisten Tariq Ali påpekar att direktivet inte bara är “moraliskt och politiskt bankrutt” utan också meningslöst:
– Människor kommer att läsa det de vill läsa. Om du placerar saker på en förbudslista kan unga människor läsa dem på internet istället.
Tariq Ali tillägger:
– Varför skulle inte både unga och gamla människor läsa antikapitalistiska analyser efter [krisen] 2008 och nu när viruset slår till och lågkonjunkturer hotar runtom i hela västvärlden?
Emma Lundström
Artikeln tidigare (3/10) publicerad i tidningen Internationalen.
