Mamas sista kram
Frans de Waal
Volante
Samarbete golvar själviskhet
Slå upp på nätet mångmiljonvirala Mama´s last hug youtube video. En apatisk och döende schimpanshona lyser upp av glädje när en gammal kär människovän hälsar på henne. Ett rörande exempel på att vi verkligen på allvar delar emotioner och känslor med de andra sociala och intelligenta djuren.
Det är en av grundtankarna i lysande och underhållande populärvetenskapliga Mamas sista kram – Djurens känsloliv och vad det kan lära oss om oss själva för vilken den nederländske primatologen (“apforskaren”), psykologen, beteendevetaren, och specialisten på djurs beteende Frans de Waal har fått Penpriset/E O Wilson Literary Science Award.
New York Times kallar boken “revolutionerande”. Och för sin banbrytande forskning och många böcker har han tre gånger av Times utsetts till en av 100 mest inflytelserika människor. En världskändis till vetenskapsman värd att lyssna på alltså.
Att vi och andra djur delar reaktiva emotioner från de primitiva inre delarna av hjärnan, och känslor från den mer tänkande framhjärnan gör att vi genom artjämförande kan förstå såväl våra egna som djurens emotioner och känslor bättre. De två senare sinnesrörelserna är lätta att blanda samman (vilket jag troligen kommer att göra i denna recension).
Vad är då så radikalt och revolutionerande med författarens uppmärksammade bok? Jo, han menar att som vi delar alla kroppsliga organ med djuren så delar vi samma emotioner, vilka också kan ses som en slags organ. En slags emotionsorgan som dessutom påverkar hur vi organiserar samhället!
Modern forskning, experiment, och neurovetenskap visar att djur och människor båda känner glädje, sorg, skam, smärta, (“romantisk”) kärlek, lycka, hat, rädsla, avsmak, skuld, skratt, tillit, ilska, tillgivenhet, självhävdelse (maktbegär), ledsnad, sexlust, rivalitet, empati, försoning (fredsskapande), rättvisekänsla.
Det tog redan Darwin upp i “The Expression of the Emotions in Man and Animals” där han visar hur olika emotioner/känslor manifesteras i ansiktsuttryck hos djur och människor (han lägger till oro och stolthet).
Men Darwin insikter om emotioner och känslor föll delvis i glömska för ett återfall i den traditionella åsikten att människan är unik, överlägsen och annorlunda. Det menade många inom samhällsvetenskapen där evolutionen tänktes förändra kroppen, men inte människans “själ”, som istället formades av samhället, kulturen och civilisationen (postmodern social konstruktivism).
Många naturvetare såg å sin sida människan som enbart en instinktstyrd konkurrerande individegoistisk överlevnadsmaskin för genspridning till kommande generationer. Allt beteende handlade i slutändan om att (överleva och) para sig för att få avkomma. Begreppet “Den själviska genen” har (dock orättvist) kommit att symbolisera detta tänkande, där vi människor ses som driftstyrda maskiner.
Människans sanna natur har länge utsatts för spekulationer, önsketänkande ideologiserande och “bondförnuft”. Nu börjar vi få vetenskapliga svar bortom alla obevisade tyckanden till höger och vänster. Och bilden av människan och våra släktingar bland djuren är ganska positiv.
Men som Frans de Waal påpekar kan exempelvis empati aktiveras ibland, ibland inte (ofta för “vår egen grupp” och mot andras). Moralpsykologen de Waal menar till och med att djur som människor kan begå mord. Omsorg och grymhet kan vara två sidor av samma mynt.
Men att djuren är lika mångfacetterade som människan gör dem ju ännu mer lika människan (med sitt dubbla Janusansikte av ont och gott, min kommentar). Detta bör enligt författaren få genomslag i hur vi behandlar husdjur och bruksdjur, naturen och hela ekosystemet – med det snabbt pågående av människor orsakade massutdöendet.
Frans de Waals mångåriga studier av schimpanser, bonobos (dvärgschimpanser), andra primater och andra djur, vad gäller deras medvetande, samt sociala och emotionella sidor visar att vi har underskattat deras rika känsloliv – så likt vårt eget. Vi människor är djur, och hur vi är djur vill författaren visa. Bland annat genom att ta upp djurs och människors politik.
Boken lär oss mer om såväl människan som de andra djuren, och hur vi behöver emotioner och känslor för att överleva. Det är ingen grundskillnad mellan människor och andra djur, bara ett gradvis kontinuum av emotioner, känslor och beteenden.
De som vi har skratt, kittling, kommunikationskapacitet, integritet, planeringsförmåga, självmedvetande, medkänsla, verktygsanvändning, insikt i andras tänkande, “dela med sig”, rang, status, leenden och ömsesidig altruism (osjälviskhet).
Emotioner driver beteende och handling (hos djur och) människor menar de Waal och drar några exempel: Politiker drivs av den maktlystnad som utmärker alla primater. Du bryr dig om din familj på grund av de emotionella banden mellan föräldrar och avkomma. Vi avskaffade slutligen barnarbete och slaveri för “den mänskliga anständighet som har sin grund i samhörighet och empati”.
Vi människor och våra apsläktingar har samhällshierarkier av maktordning (social rang). Alfahannar och även alfahonor har ett finger med i spelet. “Eliten” bildar allianser för att få mer makt (som ger mer mat och sex) än “flockmassan”. Men alfadjuren är också ledare och konfliktlösare.
Flockpolitiken handlar inte enbart om maktstrider mellan alfadjuren (mest hannar). Även flockmedlemmarna och honorna kan påverka maktkampen genom att motsätta sig vissa ledare och stödja andra (en slags klassamhälle med “protodemokrati , min kommentar). Att hannar köper sex med resurser som mat, är också likt människosamhället.
Rodnandet verkar däremot vara unikt mänskligt. Och det “förblir ett evolutionärt mysterium, särskilt för de cyniker som vidmakthåller att den enda meningen med socialt liv är att själviskt utnyttja andra”.
Vidare: Skratt skapar gemenskap och samhörighet. Emotioner hjälper oss att navigera i världen. Empati är en kroppslig process (inte kognitiv tankemässig). Empatin sprids från kropp till kropp. Vi öppnar empatin för vår egen “identitetsgrupp”, men inte för fiender (De andra, främlingarna, mina ordval). Vi och Dom alltså.
Enstaka bilder av en död treåring på en Medelhavsstrand och andra närbilder från avlägsna länder väcker vår empati (som alla välgörenhetsorganisationer vet). Men katastrofer, krig och massdöd långt ifrån våra hemländer berör oss mindre. Det är någon slags närhet till andras lidande (och gemenskapskänsla) som gör att vi kan identifiera oss med våra medmänniskor – ibland även bortom vår grupp/nation.
Då kan deras lidande bli vårt genom att vi känner oss som ett med de andra, och solidariserar oss med dem. Det handlar om de så kallade spegelneuronerna “som inte skiljer mellan vår egen handling och någon annans, så de gör det möjligt för en individ att krypa under skinnet på en annan.”
Sociobiologiska teorier från 70-80-talen, Reagan, Thatcher och filmen “Wall Streets” girige börsmäklare Gekko talade (nyliberalt, mitt ord) om djungelns och den starkes lag och egennyttiga gener. De avvisade med skadeglädje de “blödiga romantiker och önsketänkare som trodde på mänsklig godhet”
“Dessbättre hör vi inte så mycket om ‘själviska gener’ längre. Begravd under massor av nya data har föreställningen att beteendet alltid är egennyttigt dött en föga ärofull död. Forskningen har slagit fast att samarbete är vår arts första och främsta tendens, åtminstone med medlemmar av den egna gruppen…” vi är (menar de Waal) som en boktitel säger “SuperCooperators – Altruism, Emotion, and Why We Need Each Other to Succed”.
Vidare säger han:
“Den mänskliga primatens standardinställning är oerhört social, vilket avspeglas i våra mest omtyckta aktiviteter, från att gå på fotbollsmatcher och sjunga i kör till att festa och umgås. Mot bakgrund av att vi härstammar från en lång linje av grupplevande djur, som överlevde genom att hjälpa varandra, är sådana benägenheter helt logiska. Att agera på egen hand har aldrig fungerat för oss.”
Empati kan missbrukas i ont syfte, påpekar de Waal, men för det mesta är den god, och utvecklad för att bistå andra. Dess gamla evolutionära ursprung är föräldrars omhändertagande av avkomman. Speciellt honan, så det är inte förvånande att honor och kvinnor “är mer omhändertagande och empatiska” än hannar och män (jämför med särartsfeminism, min reflexion).
Enligt en citerad vetenskapskvinna (Sarah Hrdy i “Mothers and Others –The Evolutionary Origins of Mutual Understanding) börjar mänsklig laganda med kollektiv barnomsorg. Och mänsklig moral är ett senare följdfenomen till omhändertagandet av avkomman.
“Kvinnokroppen får de neurala kretsar som reglerar dess funktion att inkludera barnens behov… Samma hjärnkretsar utgör grunden för andra slag av omvårdnad, däribland av avlägsna släktingar, äkta makar och vänner… Att empatin har sitt ursprung i moderskapet förklarar de bestående könsskillnaderna, som börjar tidigt.”
Över till Adam Smith som med boken Nationernas välstånd är den ekonomiska liberalismen “Homo economicus” och den borgerliga nationalekonomins fader (läs kapitalismens ideologiska fader, min not). Han förespråkade individuell själviskhet som det bästa för samhället. Men i sin tidigare bok “Teori om moraliska känslor” skrev han tvärtom om altruistisk osjälviskhet som en mänsklig drivkraft, berättar Frans de Waal och fortsätter:
“Naturen har gjort (detsamma) för empati och ömsesidigt bistånd genom att få oss att må bra när vi gör gott – altruismens ‘värmande’ verkan. Altruism aktiverar en av hjärnans äldsta och väsentligen däggdjurstypiska kretsar så att vi tar hand om våra närstående, och samtidigt bygger upp de samhällen baserade på samarbete som garanterar vår överlevnad. Genom att söka den mänskliga altruismens ursprung i dess äldsta och mest övertygande uttryck skingrar vi också gåtfullheten.”
Inte heller andra människoapor är uppenbarligen så själviska som man tidigare trott (den “snälla” bonobon förtjänar extra omnämnande). Varken människan eller schimpansen är dock helt prosociala. Men:
“Även när det gäller andra arter är påståendet att det enda de eftersträvar är egen vinning en förolämpning mot deras sociala natur”
Det finns mycket mer att säga om denna fantastiska bok som totalt sågar av den borgerliga och tyvärr även folkligt utbredda teorin att människan i grunden är självisk. Vi är tvärtom starkt sociala och mycket ofta altruistiska. En måste-läsas-bok för vänstern. Som jag ser det lever vi i ett ekonomiskt världssystem – kapitalismen – som bygger på en stor lögn om människans natur.
Hans Norebrink,
vårdarbetare och vänstersocialist
# Vad jag saknar i boken är en hänvisning till antropologen Christopher Boehms bok Hierarchy in the Forest – The Evolution of Egaliarian Behavior, där han studerar mänsklig och primatpolitik. Han visar hur mänsklig intelligens, socialitet och beväpning gjorde att stenålderns människor kunde störta alfahannarna och införa demokratisk jämlikhet, den egalitära revolutionen som införde människans unika egalitarism i jägarsamlarsamhälle – den så kallade “urkommunismen”. Det var en slags omvänd social hierarki där de många samarbetade i koalitioner för att hindra den tidigare eliten från att återta makten (jämför: begreppet proletariatets diktatur, som dock inte fungerade i praktiken, även om man i Maos kulturrevolutionära Kina och i Hoxhas Albanien talade om detta).
# Enligt boken är uppenbarligen kvinnor/honor i genomsnitt mer empatiska och altruistiska. Män/hannar i genomsnitt mer konkurrerande och våldsamma. Kvinnor ligger så sett närmare vänsterns samhällsideal. Politisk slutsats av dessa fakta (om de helt kan bevisas) borde vara att se till att kvinnor får (minst) halva makten.
