Bilden hämtad från tidningen Proletären.
Artikeln publicerad (6/3) som ledare tidningen Internationalen.
Den strejk som skulle startat natten till onsdagen i landets hamnar stoppades i sista stund när arbetsgivarna drog tillbaka den bilaga som skulle ta ifrån Hamn alla rättigheter att förhandla lokalt.
Hamnarbetarförbundet slöt ett avtal med Sveriges Hamnar.
Det Hamnarbetarförbubdet gick ut i strid för var inget himlastormande, ett avtal som är likalydande med det som Transport har. Ändå är det en seger, inte bara för ett tusental hamnarbetare utan för alla arbetare i Sverige. Det råder ingen tvekan om att det var Hamns seger. Utan det demokratiska, tålmodiga och långsiktiga organiserandet underifrån är det otänkbart att en litet fack skulle kunnat stå emot det väldiga motstånd de mött genom åren eller vågat ta den strid de nu vunnit.
Men en viktig del i att Sveriges Hamnar i elfte timmen backade inför strejkhotet och för första gången sedan 1972 erkände Hamnarbetarförbundet som motpart var den våg av solidaritet som snabbt växte fram landet runt.
Transporter har blivit en allt viktigare del av den kapitalistiska ekonomin. I jakt på högre vinster skapar företagen kedjor av produktion som spänner över kontinenter där löner och arbetsvillkor spelas ut mot varandra, naturligtvis utan hänsyn till det slösaktiga och klimatskadliga i de ständigt ökande transporterna. Men dessa hårt spända kedjor skapar också känsliga länkar, transportnav där väldiga varumängder oavbrutet passerar i en just-in-time ekonomin där minsta glapp slår igenom i produktionen. Det ger de anställda i transportbranschen en möjlig makt och för kapitalet blir det särskilt viktigt att hålla just dem i schack.
Det gjorde insatserna i hamnkonflikten stora. Betalda propagandamakare i arbetsgivarnas organisationer och på ledarsidor hade redan börjat skrika sig hesa om den ”samhällsfarliga” strejken, arbetsmarknadsminister Ylva Johansson började muttra om dess skadliga inverkan på samhällsekonomin och krav på politiskt ingripande restes.
En strid med stora konsekvenser i samhället är svår att vinna utan ett starkt stöd från andra arbetare. Hamn har förstått detta och själv alltid varit en förebild. Solidaritet med andra arbetare i både fackliga och sociala strider – i Sverige och internationellt – har varit ett adelsmärke för förbundet. När till exempel LO-förbundet Pappers 2010 begärde sympatiblockad i samband med sin strejk var det en självklarhet för Hamn att hörsamma detta. Därför var uppslutningen stor när Hamn nu behövde stöd och över en miljon strömmade in till strejkkassan på några dagar. Det gav Hamn råg i ryggen och visade med all önskvärd tydlighet arbetsgivare och LO-topp vad som väntade om strejken skulle bryta ut.
Det är inget himmelrike som nu öppnas på landets kajer. Avtalet har inte ändrat de osäkra förhållandena eller de farliga jobben. I Göteborg kommer det fackföreningsfientliga APMT att fortsätta härja, för dem som sagts upp och ersatts med bemanningsfolk händer inget. Hamns förtroendevalda och skyddsombud kommer att ha samma rättigheter som Transports men också samma begränsningar som fredsplikten tvingar på dem. Det är en utmaning för Hamn att hitta sätt att fortsätta som medlemsstyrt och stridbart fack under de nya villkoren. Men det ger dem också en möjlighet att bli en förebild för alla som redan arbetar under de juridiska villkor som kollektivavtal innebär. Att visa att det går att fortsätta vara en stridbar organisation som hämtar sin styrka från medlemmarna i alla lägen.
Hamns seger är något vi behöver så förtvivlat väl i den tid av reträtter och nederlag vi befinner oss i. Om lärdomen sprids och sjunker in att det var en seger för facklig demokrati, medlemsmakt och solidaritet kan det få återverkningar på många arbetsplatser.
En särskild poäng, helt utanför uppgörelsen, är att den motivering som både regeringen och de stora facken fört fram till inskränkningar i strejkrätten nu faller till marken. Förslaget, sa de, var ett ”kirurgiskt ingrepp” med ett enda syfte: att få stopp på strejkerna i Göteborgs hamn. Nu råder fredsplikt där och i alla andra hamnar. Om LO, TCO och Saco nu inte kräver att regeringen drar tillbaka det förslag som ska behandlas i riksdagen 2 maj drar de ner byxorna på sig själva. Stärkta av Hamnarbetarnas framgång, som vanns under strejkhot, är det viktigt att nu gå vidare och sätta stopp för antistrejklagen.