Hvem kände icke den till sitt yttre så föga tilltalande, nästan döfva gamla gubben, som egentligen hette Alexius Hellberg, och som hela livet traskade omkring här bland oss eskilstunesare, om ock ej beständigt som gubbe, så åtminstone något ditåt
Så inleder Pauline Lundström sin beskrivning av “Gubben Lexius” i sin bok “Gamla Eskilstuna. Minnen och historier från 50- och 60-talen”. Alltså 1850- och 1860-talet.
Alexius Hellberg föddes 1834. Pappan, som var militärmusiker, dog när Alexius var barn. Mamman fick ensam försörja sig och de fyra barnen med tillverkning av ringar, örhängen och andra enkla prydnadssaker. Det var prydnadssaker som hade god avsättning, främst bland Eskilstunas arbetarebefolkning.
När sedan mamman dör börjar Alexius tillverka egna prydnadssaker. Det var pappkyrkor, slott med tinnar och torn, ståtliga borgar och Eiffeltorn som han sålde, och därmed “förskaffade sig en tarvlig utkomst”, som Pauline Lundström skriver i sin bok. “Och visst är att han förtjänade uppmuntran och även lite beundran för vad han med så ringa resurser och utan varje slags undervisning kunde åstadkomma”, skriver hon vidare.
“Någon vidare utbildning var dock ej möjlig, ty han förmådde ej ens tillägna sig de enklaste skolkunskaper”, skriver Pauline Lundström.
1844 var han elev vid Husbergska skolan där man gjorde allt för att ge honom lite bokvett. Men förgäves.
Husbergska skolan är värd några extra rader. Den låg i hörnet Köpmangatan – Djurgårdsvägen och drevs av Ewa Husberg. Det var en privatskola “mest afsedd för flickor. En och annan af det yngsta manliga släktet tilläts dock af gunst och nåd att där inhämta sina första bokliga kunskaper”.
Husgergska skolan var en skola utan vare sig klassindelning, uppflyttning, betygssättning eller examen. “Läroämnena voro endast de i folkskolan brukliga, med (för flickorna) två dagars handarbete i veckan”. “Inte ens en minuts rast på hela dagen från 8 till 12 och från 2 till 5 gafs heller” skriver Pauline Lundström.
“Det skulle där icke ha lönat sig att vara ett ‘begåfvadt’ barn, ty begåfningen hade aldrig kommit i dagen” skriver hon vidare.
Det förekom även en del bus på skolan. “Det var då en af gossarne med krita skref ordet ‘Snusberg’ på porten. Det togs af familjen Husberg som en namnförändring för deras räkning, och det blef förhör och undersökning, så att bäfvan och häpenhet kom öfver oss alla”.
Efter det misslyckade försöket att lära Alexius lite boklig bildning fortsatte han med sitt hantverk. Trots sin låga ålder levde han ensam och skötte sitt hushåll, “om icke mönstergillt så dock så att han själv funnit sig belåten”.
Kutryggig och näst intill döv såg man honom traska omkring i Eskilstuna med sin kärra och sin kramslåda med prydnadssaker. Ibland tog han även en sväng ut på landsbygden. Inför varje helg kom han regelbundet så att barnen kunde få julbockar, grisar, trollpackor, påskkärringar och annat i leksaksväg.
Det sades att han var lite “slö till förståndet”. När han fick frågan varför han inte skaffade sig en hustru slog han ifrån sig: “Såna ska ju ha både mat och kläder”.
Det ryktades att det var en kärleksaffär på gång i ungdomen, att det var en vacker Sofi hos grannen som intresserade honom. Men han kom att leva hela sitt liv som ungkarl.
På äldre dagar blev krämporna svåra. Men han vägrade att befatta sig med fattigvården därför att “det fanns en half miljon fula kärringar där”.
“Ja lite knarrig och besynnerlig var han. Ensam och ordknapp vankade han sin långa glädjetomma stråt så länge han orkade. Nu är han död. Sina dagar slutade han för ett år sedan på fattigvården, dit han blott hann komma för att gå från kärringarnas värld till en annan”, avslutar Pauline Lundström sin berättelse om Alexius Hellberg.
Alexius Hellberg dog påsken 1912.
Rolf Waltersson
