Tidigt i morse angrep den israeliska krigsmakten med tre raketer en skolbyggnad belägen i Gaza City. Angreppet ägde rum samtidigt som många tillsammans utförde sin morgonbön. Enligt stadens räddningstjänst uppgår antalet dödade under attacken till över 100 (CNN anger minst 93).
Massakern är den senaste i en formlig våg av attacker mot skolor och andra platser dit flyktingar sökt skydd.
Det område som Israel nu anger som “säker zon“ uppgår till endast 14 procent av Gaza-områdets area. Men även detta område, Al- Mawasi väster om staden Kan Younis i södra Gaza-området, har upprepade gånger angripits med omfattande massakrer på flyktingar som följd. Bland de dödade har barn, kvinnor och åldringar utgjort majoriteten.
Det stora antalet skadade har lett till en outhärdlig situation på de få och hopplöst överbelastade sjukhus där någon form av vård fortfarande kan ges. En skriande brist på mediciner och smärtstillande medel råder, och den utmattade personalen kämpar under obeskrivliga förhållande för att i möjligaste mån rädda liv och lindra lidandet.
Israel har som motiv bakom attackerna angett att målet varit Hamas eller någon annan väpnad grupp. Detta motiv påstås också ligga bakom attacken i morse. Dessutom påstår Israels krigsmakt, utan att specificera, att man vid attacken i morse hade vidtagit åtgärder för att minimera civila dödsoffer.
Israels påstående har av journalister i regionen och andra bedömare starkt ifrågasatts. Inget tyder på att hänsyn till civila på något sätt tagits vid attacken i morse, och inte heller i samband med de många tidiga attackerna.
Att inte försöka minimera antalet civila offer är i sig ett krigsbrott, och något som den israeliska krigsmakten rutinmässigt gjort sig skyldig till de senaste tio månaderna, och även under tidigare angrepp mot Gaza-området.
Dessutom påpekar nu journalister och andra bedömare att den israeliska krigsmakten inte – i samband med de många och omfattande massakrerna på civila – presenterat några bevis på att militära mål överhuvudtaget existerat.
Många bedömare, både i regionen och internationellt, hävdar att den israeliska krigsmaktens och regeringens retorik är grundfalsk. Syftet med allt tal om Hamas som måltavla är att mörka att i verkligheten handlar det om att driva fram en fördrivning av den palestinska befolkningen.
Det är mot den bakgrunden massdödandet skall ses. Liksom bombandet av bostäder, infrastruktur, skolor, flyktingläger och sjukhus.
Det är mot den bakgrunden som också utsvältningspolitiken genom strypning av livsmedelsförsörjningen ska ses. Det handlar om terror. En terror som nu direkt dödat minst 39 699 Gaza-bor. Inräknas de som avlidit på grund av de umbäranden som “kriget” medfört uppgår antalet dödsfall sedan oktober till omkring 200 000, närmare tio procent av Gazas befolkning.
Terrorn har också tagit sig uttryck i det avsiktliga och exempellöst omfattande dödandet av journalister. Liksom i torterandet av godtyckligt fängslade Gaza-bor.
Också på Västbanken bedriver Israels höger och bosättarligorna systematisk terror i form av trakasserier, husdemoleringar, fängslande, tortyr och mord (600 mördade palestinier sedan i oktober).
Medan i omvärlden uppmaningarna till eldupphör och undvikande av eskalering tilltar i styrka är den israeliska högerregeringens tydliga strävan att intensifiera och eskalera terroriseringen av den palestinska befolkningen och att eskalera militärt genom att driva fram ett regionalt storkrig – ett krig mot Hizbollah och Iran i vilket man räknar med att kunna dra USA.
Således: Den israeliska högerns målmedvetna inriktning är eskalering på alla fronter.
Syftet med det av Israels höger eftersträvade kriget med Libanon och Iran är tvåfaldigt:
För det första att tillskapa en helt ny regional geopolitisk situation, och förmodligen också en definitiv annektering av södra Libanon.
För det andra att i skuggan av ett krig, med involvering av USA, kunna fullborda fördrivningen av den palestinska befolkningen. En fördrivning som inleddes 1948 och som nu är tänkt att fullbordas.
Den israeliska kolonialstatens parlament, Knesset, har nyligen med bedövande majoritet slagit fast att någon “tvåstatslösning”, som omvärldens regeringar tämligen unisont förordar, aldrig skall komma till stånd. En palestinsk stat i någon form är något fullständigt uteslutet, enligt Israels politiska ledare.
Massdödandet och plågandet av palestinierna, som nu pågår, visar ju också tydligt att kolonialstatens ledare inte på något sätt räknar med någon form av framtida dialog och försoning med palestinierna. Palestinierna skall istället definitivt strykas ur ekvationen. “Arabfrågan” skall få sin “slutgiltiga lösning”.
Vi ser alltså hur kolonialstaten nu bestämt sig för att överge det på exploaterande rasism uppbyggda apartheidsystemet och helt satsar på den rasistiskt exkluderande och genom terror förverkligade fördrivningen. Israel ska bli etniskt exklusivt, “rasrent”. Vissa sektorer drömmer om en form av teokrati.
Mot detta barbariska projekt måste omvärlden reagera. Det finns i dessa dagar all anledning att ta fasta på det mål som den palestinska rörelsen ursprungligen ställde sig. Det vill säga en demokratisk och sekulär stat som bannlyser etnisk exklusivitet, apartheid, diskriminering och förtryck.
Och nu, i den outhärdliga situation som råder, måste kravet från omvärlden på ett omedelbart eldupphör fås att växa till orkanstyrka. Plågandet av den försvarslösa palestinska befolkningen och massakrerna måste upphöra. Det pågående folkmordet måste stoppas. Nu!
