Text: Hans Norebrink
Ett framtida socialistiskt samhälle bortom 1900-talets misslyckade realsocialism kommer att behöva olika makt- och beslutsnivåer: lokala, regionala, nationella, kontinentala, globala. Men all politisk erfarenhet talar för att ju högre makten ligger, desto svårare är det för medborgarna att utöva en verklig demokratisk kontroll över politikerna (och över arbetsplatserna).
Därför bör makten förskjutas nedåt så långt det bara är möjligt. Fram-förallt bör makten inte delegeras uppifrån och ner, utan nerifrån och upp. Det ska vara möjligt att flytta makten än mer neråt vid behov (och uppåt).
Centraliserad makt bör ses med misstänksamhet, och som ett misslyckande med att få decentraliserad makt att fungera. Framförallt bör makten kontrolleras allt hårdare ju högre upp den ligger i beslutskedjan. Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut.
Försök bör också göras att utöva central makt nerifrån. Med dagens kommunikationsteknik skulle det vara möjligt att koppla samman representanter från olika nationer till ett virtuellt globalt parlament. Det skulle minska den fara för maktmissbruk som ett reellt världsparlament och global regering med globala heltidspolitiker skulle innebära.
På liknande sätt skulle de olika lokala kommunerna i en region/län/ landskap kunna bilda ett virtuellt regionalt parlament med representanter från kommunerna sittande på plats i sina kommuner – kommunikations-mässigt över avstånd sammanjämkande sina beslut regionalt. Därmed undvikande regional tjänstemannabyråkrati och avlägsna politiker.
Storskalighet och specialisering/arbetsdelning var ekonomiskt effektivt i den mänskliga utvecklingshistorien sedan jordbrukets uppkomst för 10 000 år sedan. Men det har förskjutit makten uppåt. Därför gäller det att via röd social ingenjörskonst försöka uppnå en effektivare småskalighet och avspecialisering för att öka samhällets demokratiska innehåll.
Vad gäller specialisering har det effektiviserat samhället, men samtidigt gått hand i hand med uppkomsten av klassamhället – och staten som specialiserad elitkontrollerad maktapparat. Dessa två tendenser har ömsesidigt förstärkt varandra. Här gäller det att hitta former för de gamla socialistiska drömmarna att utplåna skillnaden mellan stad och land, och mellan fysiskt och mentalt arbete.
Ekonomisk arbetsplatsdemokrati (inom socialismen) måste rimligen innebära en långvarig och ständigt pågående skolning av arbetarklassen, så att de direkt kan ta del av besluten i företaget. Mer av arbetarmakt alltså, och mindre av specialiserad medelklassbyråkrati (som den östliga nomenklaturan som blev en ny statskollektiv överklass).
Även olika företag styrda av sina anställda skulle kunna samarbeta via virtuella samordnade ledningar. Det skulle kunna påminna om en slags horisontell socialistisk marknadsekonomi – hellre det än central planekonomi med dess byråkratiska elitära maktcentralisering.
Många fler förslag måste blomma fram i en tolerant och öppen debatt inom vänstern – en vänster som på djupet bör begrunda realsocialismens misslyckande och fall. Vänstern bör med realsocialismens kollaps i åtanke vara mer ödmjuk, mångfaldig, öppensinnad och lyssnande.
Det gäller att få fram ett socialistiskt samhälle som är effektivt fastän det är delvis småskaligt och delvis avspecialiserat. Som är effektivt och gräsrotsdemokratiskt på samma gång.
Självklart måste vi därför i sammanhanget och redan idag verka för att återinföra allmän värnplikt för alla medborgare, för att demokratisera och därmed avspecialisera staten som våldsapparat.
Värnplikten kan också (redan idag) föreslås kunna genomföras i vård, skola och omsorg, så att medborgarna dels konkret och praktiskt kan bidra till välfärden och samhällsolidariteten människor emellan, dels lär sig om den offentliga sektor de som medborgare demokratiskt ska styra över (och än mer så under framtidssocialismen).
Jag är teknikvänlig, men ingen naiv teknikdeterminist. Vi ska styra tekniken, välja tekniken, avgöra demokratiskt vilken teknik vi vill ha – och vilken vi inte vill ha. Vi ska inte släpa efter “de oundvikliga tekniska förändringarna, för utvecklingen går inte att stoppa”.
Det är inte demokratiskt att resonera så, det är anarki och låt-gå-nyliberalism. Guden Utveckling ska inte bestämma odemokratiskt bestämma ska Vi Folket i Vår Nation och i Vår Demokrati.
Jag ser mycket optimistiskt på teknikens möjligheter att bygga ett bättre samhälle. Som att minska bilismen och öka kollektivåkandet. Som att ge landsbygden och småorter samma utbud av kunskap och kultur som staden via nätet. Som att konsultera en läkare i en by i Norrland via nätet. Redan idag kan man i realtid se New York-opera i svenska glesbygder!
Detta är konkreta sätt att med hjälp av tekniken som verktyg minska skillnaden mellan stad och land, och göra landsbygden attraktivare att bo i. Och med teknik och kommunikationsframsteg blir det inte längre nödvändigt att bo i städer för att få bästa service. Vi kan sprida ut bebyggelsen över hela landet.
Tekniken kan hjälpa till att skapa ett småskaligare samhälle. Där de olika bo-arbete-enheterna inte ligger tätt som i staden, utan utspridda – så att det inte längre är så nödvändigt med korta avstånd – när man kan träffas och arbeta virtuellt över avstånd på nätet. Tekniken är jag alltså positiv till – om vi får välja själv. Problemet är att det inte finns något politiskt tryck för avurbanisering och ruralisering i dagens åsiktsklimat.
Något Edens lustgård har vi aldrig levt i. Det jägarsamlarsamhälle jag uppskattar för dess jämlikhet innebar samtidigt ett ofta hårt, sjukt och farligt liv, om än mindre arbete i tid. I avsaknad av stat i dess positiva bemärkelse som neutral rättskipare, och yttersta garant för samhällets samlade värderingar, så förekom mycket internt våld – ofta unga män som slogs och dog i kampen om kvinnor.
Dessutom var jämlikheten inget självklart – den måste upprätthållas med olika grader av allt hårdare sanktioner mot potentiella dominerande alfahannar. Till det alla krig – fler människor dog (dör) procentuellt i jägare-samlare-samhället än idag. Se yanomani-indianerna i Brasilien.
Till det goda samhället anser jag hör att inom rimliga realistiska gränser avskaffa eller mildra skillnaden mellan kroppsligt och intellektuellt arbete. Än en gång spelar tekniken en reell (idag) och möjlig (imorgon) positiv roll genom att avskaffa tunga, smutsiga, hårda, farliga och enformiga arbeten. Robotiseringen och datoriseringen ger ännu större möjligheter om den inte används för profit och arbetslöshet, utan för att ge människor mänskligare jobb och arbetsplatser.
Den tid man vinner kan lämpligen användas till att höja människors kompetens och utbildning, så att de får konkreta möjligheter att styra företag och upprätta demokratiska arbetsplatser. Nu är ju också detta långt bortom det idag realistiska, men att psykiskt och fysiskt tunga jobb försvinner ger ju en potentiell möjlighet för kompetensutveckling av arbetarklassen och de svenska medborgarna. Tekniken kan öppna upp för ekonomisk demokrati – och alltså reell socialism.
Specialisering horisontellt i olika yrken är ju inget problem. Samhället är idag så komplicerat att jägare-samlare-samhällets “alla kan allt” inte längre fungerar. Även viss vertikal specialisering som undersköterska-sjuksköterska-läkare måste vara kvar. Man ska förstås kunna välja det yrke man trivs med.
Problemet är den vertikala specialisering som innebär olika grader av makt. För att få demokratiska företag och ett demokratiskt socialistisk samhälle måste den farliga specialiseringen motarbetas. Till exempel genom mer välutbildade arbetare med jobb som gör att de orkar engagera sig i samhällsbygget.
Varför inte låta arbetare delta deltid i företagens styrelser, och låta tjänstemän och företagsledare gå ut på golvet en vecka i månaden. Varför inte politiker som är halvtid på jobbet, halvtid i riksdagen. Varför inte välja ett par (gärna man och kvinna) som blir kvar på sin arbetsplats halva året och är politiker halva året. Som delar på det politiska uppdraget med foten kvar på verkstadsgolvet. Detta under socialismen i alla fall.
Och förstås som i Pariskommunen arbetarlön till alla ledare, och möjlighet till omedelbar avsättning, om de missköter sig. Allmän värnplikt är också en självklarhet, liksom någon form av medborgarmiliser. Vapnen och därmed dess maktfunktion ska inte ligga hos minoriteter utan i det samlade folkets händer. Inga individuella vapen som i USA, mer typ hemvärn med lokal kollektiv kontroll över samhällets vapen.
Visst behöver vi specialister för kunnande (till exempel tekniska specialister om vi ska kunna utnyttja tekniken). Men de ska vara våra rådgivare, vår kunskapsbank, inte de som i kraft av sin kunskap på ett specialområde får mer makt än vanligt folk över samhällsbygget i sin helhet. I (det socialistiska) samhället gäller demokrati, en person en röst, alla ska vara med och bestämma vilket samhälle vi vill ha. Vi ska avspecialisera makt som specialisering så långt det går.
Jag har ingen expertövertro. Ska vi bygga ett bättre, rättvist och ekologiskt samhälle behövs stora politiska förändringar. De kräver att vanliga människor engagerar sig, vilket i sin tur kräver mer allmänbildning och kunskap. Och som ett led i det få bort arbeten som överbelastar kropp och själ,
Att höja arbetarklassens utbildningsnivå är sålunda en troligen nödvändig del för att få dess stöd för en krävande samhällsförändring. Demokrati är i sammanhanget viktigare än expertvälde och teknokrati, speciellt som mycket av kunskaperna för att rädda världen redan finns. Men måste i därför i första hand vinna stöd hos folkmajoriteten.
Horisontell specialisering i olika yrken och ämnesområden accepterar jag. Liksom vertikal specialisering i olika kunskapsnivåer. Vad jag ser som problemet är som sagt den vertikala specialisering som ger bred samhällsmakt. Den tillsammans med storskaligheten byggde upp klassamhället.
Att skaffa tekniskt och annat kunnande för att bättre kunna förstå och manipulera den fysiska världen i målet att bygga ett jämlikt, ekologiskt och demokratiskt samhälle är bra. Men vi väljer själva, eller bör välja själva. Har vi valt ett bilsamhälle i demokratiska val? Måste vi använda kärnkraft bara för att vi kan? Vi ska bestämma över samhället, inte Guden Tekniken.
Det vore ju idealiskt om alla människor vore allsidigt kunniga om det mesta, det skulle underlätta för demokratin och för alla individers självförverkligande så långt de förmår – som ju ytterst sett är socialismens slutmål. Att alla ska få utveckla sig själva så de på bästa sätt för sig själva och för samhället kan bidra till ett bättre sätt att leva tillsammans. Och ge individerna frihet inom ramarna för solidariteten och den ömsesidiga respekten människor emellan.
Men det går ju som sagt inte, och att folk är snickare, bagare, sjukvårdbiträden, metallarbetare, murare, plåtslagare, kontorister är ju inga problem, alltså den horisontella specialisering som blivit nödvändigt på grund av vårt stora kunnande som moderna människor.
Det är som sagt den vertikala specialiseringen som är ett problem, den specialisering i olika grader av makt som bygger klassamhället. Därför är jag alltså för allmän värnplikt, kollektiv lokal folkbeväpning (som hemvärn) samt medborgarmiliser. Den vertikala maktspecialiseringen som gör staten till tvångs- och maktapparat är en ständig potentiell fara för demokratin. Se polisbrutalitet och statskupper.
Att avskaffa skillnaden mellan stad och land betyder ju bara att viss specialisering i livsstil och olika möjligheter försvinner. Istället för stad och land, en mängd mindre orter i virtuell-kommunikativ samverkan. Vi behöver inte längre gröta ihop oss i stora anonyma städer eftersom vi kan vara nära varandra och samverka tekniskt-kommunikativt på avstånd
Och att avskaffa skillnaden mellan fysiskt och intellektuellt arbete är ju att avskaffa skillnaden mellan de som bestämmer och de som inte bestämmer, mellan den styrande borgarklassen och den styrda arbetarklassen. Det är att avskaffa klassamhället på djupet.
Vad gäller att ge arbetarklassens i bred bemärkelse större kunskapsnivå och därmed större makt på företagen har den två sidor. Det är ju vad vi vill uppnå, men främst inom socialismens ramar. Den kan dock under kapitalismen ge borgerliga värderingar som redan skett med det anställda tjänstemanna-mellanskiktet, beläget mellan borgarklassen och arbetarklassen.
Man kan ju se tjänstemännen som arbetare som tagit över delar av kapitalistklassens dagliga maktutövande, och därmed också bundits upp ekonomiskt-politiskt till borgarklassen. Därmed har den verkliga arbetarklassen reducerats till enbart halva befolkningen = ett problem (hur vinna de halvt privilegierade i medelklassen för socialismen?).
Men vi måste ju bejaka en positiv utveckling, som i sin tur förbereder oss för den avlägsna tid då vi vanliga människor själva tar över styret av samhället. Alltså är det bra att makt förskjuts neråt till tjänstemän och arbetare även i dagens borgerliga företag (för arbetare exempelvis i form av självstyrande grupper). Mer arbetar-anställd-makt inom kapitalismens ramar förbereder för mer arbetarmakt inom socialismens ramar.
Det realsocialistiska östblocket (inklusive Kina) var inte socialistiskt utan hade en vertikal maktspecialisering i troligen än högre grad än kapitalistländerna. De i toppen bestämde, de i botten lydde. Vår socialism måste vara något annat – ett dagligt utövande av folkmakt på jobbet, i bostadsområdet och på kulturens område.
Men det är som sagt enkelt att säga tulipanaros, men svårare att göra en. Lätt med mycket prat och lite verkstad (som denna text). Å andra sidan måste det nog till mycket prat för att skapa en ny slags och äkta socialism.
Hans Norebrink,
71, vårdarbetare i offentlig sektor
# Många forskare ser det jämlika jägare-samlare-samhället som fredligt.
