I Frankrike rullar kampen vidare mot Macron-regimens försämringar av pensionssystemet. En kamp som inte bara gäller storleken på pensionerna utan även pekar mot frågan vad meningen med livet är. “Vi arbetar för att leva – inte tvärtom” säger de franska arbetarna. Kampen reser frågan om vad som ska produceras: lyxprylar för de besuttna eller varor och tjänster för det arbetande folkets grundläggande behov? I dagens klimat och miljökris borde svaret vara givet.
En fråga som inställer sej måste bli: Varför frånvaron av kamp i Sverige? För vi har sannerligen problem och försämringar som mer än väl motiverar mobiliseringar mot den härskande högerpolitiken. Och hur ser vi på balansen mellan materiell produktion å ena sidan och fritid och vård, skola omsorg å den andra?
Låt oss här helt kort lista några områden som var och ett för sej skulle motivera massdemonstrationer av fransk typ.
Pensionssystemet som privatiserats och gjorts beroende av aktiespekulation. Just nu visas det makabra med den svenska “pensionsreformen” genom pensionsfondbolaget Alectas förlust på nära 20 miljarder (!!!) kronor orsakat av sin aktieköp i nordamerikanska riksbanker.
Det svenska pensionssystem med sin nyliberala spekulationskaraktär dessutom kombinerat med höjd pensionsålder borde naturligtvis leda till fackliga mobiliseringar i fransk tappning.
Privatiseringen av apoteksväsendet som nu i dagarna visat leda till att integritetskränkande information läcks till Facebook och vidare.
Kommunerna har i den nyliberala andan till stora delar sålt ut fastigheter som man sedan hyr av de nya privata ägarna. Nu i dagarna meddelas att kommunerna nu drabbas med hyreshöjningar som helt följer inflationen, det vill säga landar på runt 11 procent.
Följderna av friskolesystemet bör idag vara allmänt kända. Glädjebetyg, segregering och ett utflöde av skattepengar till ägarnas bankkonton i Sverige och utomlands.
Järnvägstrafiken har inte privatiserats i sin helhet men stora delar av tågtrafiken har lagts över i privata bolags händer. Och andra av SJ:s verksamheter har överförts i olika bolag (fortfarande statliga). Marknadsreformer som skapat kaos och bristande kvalitet på underhåll med mera.
Det råder alltså ingen brist på försämringar som borde leda till motstånd och klasskamp. Frånvaron av motstånd från facket och den politiska arbetarrörelsen är skrämmande. Den grundläggande orsaken är naturligtvis socialdemokratins grepp om fackföreningar och folkrörelser. Socialdemokratin har ju sedan 80-talet kastat in handduken och svalt det nyliberala budskapet om privatiseringarnas och marknadslösningarnas välsignelser. Det finns naturligtvis individer och grupper inom socialdemokratin som med skepticism sett på den nyliberala vågen. Men ledningen har helt köpt marknadskonceptet.
Byråkratiseringen och högersvängen inom arbetarrörelsens ledning har också starkt bidragit till passiviseringen av gräsrotsmedlemmarna. Man saknar alternativ, man ser inte möjligheten till kollektivt motstånd. Resultatet blir passivitet och sökandet efter individuella lösningar. Införandet av individuella löner är naturligtvis ett inte oviktigt inslag i demobiliseringen av arbetarrörelsen.
Men det är hos gräsrötterna lösningen står att finna. Nyliberalismens segertåg är ingen naturlag, den kan bekämpas och övervinnas.
Det är mot Frankrike och andra motståndscentra som vi idag måste vända blickarna.
Peter Widén
