En viktig kamp rasar just nu i Frankrike. En kamp som gäller också oss arbetare i andra länder än Frankrike. Den franska arbetarklassen och dess fackliga organisationer har satt ner foten. Man vägrar acceptera den borgerliga Macron-regeringens “reform” som syftar till att höja pensionsåldern till 64 år.
En stor majoritet av folket stöder de strejkande och demonstrerande. Macron menar att han valts till president och var i valet öppen med att han tänkte genomföra höjningen av pensionsåldern från 62 till 64 års ålder. Han påstår sej ha folkets mandat för sin kontrareform. Detta är dock ett påstående som man kan sätta ett stort frågetecken för. Valen i Frankrike sker i två omgångar.
Till den andra omgången går de två största alternativen. I senaste valet Macron och den främlingsfientliga högerextremisten Marine Le Pen. Ingen av dem hade alltså fått en majoritet i första omgången. Fackföreningarna uppmanade till en röst på Macron för att blockera vägen för högerextremismen. Men fackföreningarna organiserade samtidigt demonstrationer mot Macrons planer på att höja pensionsåldern. Macron har alltså aldrig haft en majoritet bakom sej i denna fråga.
Över en miljon fransmän demonstrerade torsdagen den 19 januari. 80 000 av dem i Paris. Den 31 januari är en ny strejkdag planerad.
Höjningen till 64 år kompletteras med kravet på att man också ska ha jobbat 43 år. Macron framställer detta som att de som har de tyngsta jobben ska kunna gå tidigare. Men det blir ju enbart de som börjat arbeta vid 20 års ålder eller tidigare som kan få en tidigare pension på det sättet. Många kommer till och med med denna regel att få arbeta fler år!
Många franska arbetare ställer frågan: Arbetar vi för att leva eller lever vi för att arbeta.
Faktum är att den nu pågående kampen sätter frågan om vad vi ska använda produktionen till. Många Fransmän prioriterar fritid och ett rikt liv. Den målsättningen måste ställas mot allt vansinnigare materiell lyxkonsumtion bland de välbeställda. Eller ta militarismens kostnader. Macron vill öka krigsbudgeten från 295 miljarder Euro (3540 miljarder kronor) till 413 miljarder Euro, (4956 miljarder kronor). Det är enormt mycket. Sveriges hela statsbudget ligger på 1200 miljarder kronor som en jämförelse.
Allt kokar ner till vad vill använda det vi producerar till. Vård skola omsorg istället för lyxkonsumtion och militarism till exempel. Vi kan välja att styra arbetskraften till vård och utbildning i stället för produktion av materiella konsumtions-prylar. Och vi kan också välja att använda den ökade produktiviteten till att öka fritiden och sänka pensionsåldern. Det är dags att sätta ner foten och ifrågasätta marknadsliberalismens ojämlikhet och materiella slöseri. Exakt det gör de franska arbetarna nu. Och därför är deras kamp också vår.
Peter Widén
