President Macrons blixtval blev för honom och för Frankrikes nyliberala krafter ett misslyckande. Istället blev den nya vänsterfronten segrare, vilket Macron vägrar att acceptera. Kjell Östberg skriver om hur läget nu kommer att avgöras av folkliga mobiliseringar – Kjell Östbergs artikel har också varit publicerad i nättidningen Internationalen.
*******
När president Macron beslöt att upplösa den franska nationalförsamlingen i våras var motivet att landet riskerade råka in i ett nationellt nödläge efter Le Pens stora framgångar i EU-valet. Och bråttom var det, valrörelsen fick rekordkorta tre veckor på sig.
Riktigt vad Macron tänkt sig skulle hända förstod ingen riktigt, men valresultatet blev en stor förlust för hans regeringskoalition som förlorade en tredjedel av sina mandat. Le Pen, som skulle stävjas, nästan fördubblade sina. Valet stora segrare blev istället den nya folkfronten, NFP, en allians mellan socialister, kommunister, socialdemokrater och de Gröna.
Sedan hände ingenting. Macron och hans ministrar ägnade sig åt OS och han lät sin regering sitta kvar som inget hade hänt – i Frankrike är det presidenten som utser premiärminister.
Det nationella nödläget var som bortblåst trots att regeringsunderlaget var kraftigt försvagat och polariseringen i Nationalförsamlingen större än någonsin.
Sent omsider har diskussionerna om en ny regering kommit igång. För vänstern var utgångspunkten självklar. Folkfronten vann valet och är den klart största partigruppen. Erbjudandet att bilda regering måste först gå dit, annars var nyvalet bara ett cyniskt spel. Macron vägrade. Ett centralt argument har varit att Folkfrontens största parti, Mélenchons LFI, står för långt till vänster.
Mélenchon beslöt slugt att syna korten och förklarade att LFI kunde tänka sig att stå utanför en vänsterregering – det var inte ministerposterna utan Folkfrontens program som var det viktiga.
Och det var naturligtvis där skon klämde. Det program NFP vann valet på är i allt väsentligt en utmaning mot den nyliberala politik Macron fört de senaste åren, med ett återställande försämringarna av pensionerna – presidentens hjärtefråga – som symbolen. Macron vägrade likafullt acceptera NFP:s kandidat.
Macron försöker nu splittra Folkfronten. Hans förhoppning är att åtminstone få med sig socialistpartiet, där en betydande minoritet är skeptiska till samarbetet vänsterut. Men hittills har det misslyckats. När han bjöd in till nya överläggningar men uteslöt Mélenchons LFI stannade frontens övriga partier solidariskt hemma.
Det parlamentariska spelet har nått en återvändsgränd.
Fortsättningen utspelar sig nu på andra plan. Macrons alternativ är begränsade. Le Pens parti RN är uteslutna som regeringsparti och den sargade traditionella högern kan inte tänka sig ingå i en allians med Macrons försvagade regeringsunderlag.
Kanske återstår bara att under statskuppsliknande former styra med presidentdekret och en regering av byråkrater? I så fall har Macron verkligen lyckats skapa det nationella nödläge han påstod att han ville möta genom att upplösa Nationalförsamlingen.
Folkfrontens framtid kommer att avgöras på gator och torg. En protestdag är utlyst till den 6 september på initiativ av LFI. De stora fackföreningarna deltar inte formellt men “hoppas att den blir en framgång.” Istället kallar facken till landsomfattande protester den 1 oktober till stöd för Folkfrontens politiska program.
Vi kan åter se fram mot en het fransk höst.
Kjell Östberg
