Svenskt Näringslivs och regeringens förhoppningar om inskränkningar av strejkrätten har inte orsakats av att hamnarbetarna i Göteborg har försökt stå upp mot arbetarfientliga försämringar och unionbusting på sin arbetsplats, skriver Frances Tuuloskorpi.
Förhoppningarna kommer av att svensk fackföreningsrörelse numera väldigt sällan använder sig av stridsåtgärder, eller av någon aktiv strategi över huvud taget, för att få stopp för försämringar eller få igenom förbättringar. Trots ökade inkomstklyftor, ökad prekarisering och allt mer spridda unionbusting-metoder, så tar vi sällan till våra maktmedel – tillåtna eller otillåtna.
Ta exempelvis en sån sak som hyvling. Dessa klara angrepp på anställningstryggheten, på arbetande människor och deras livsvillkor. Ingen fackförening har tagit skarp strid i avtalslöst tillstånd för att få in stopp för hyvling i kollektivavtalen. Varför inte? Vad har vi strejkrätten till? Är det bara konfliktteater? Ett anspråkslöst förslag.
I ett läge när facken och arbetarkollektiven INTE använder en rättighet, då tar starka krafter tillfället i akt att försämra eller ta bort den rättigheten. Det är en effektiv strategi.
Men då är det irriterande när det ändå finns arbetargrupper som envisas med att stå på sig och ta strid för vettiga förhållanden på jobbet. Då kan företagen med Svenskt Näringsliv i ryggen satsa massor med stålar på att slå ner dem. De står i vägen för de pågående glassiga framstegen för kapitalet.
Det är ur den synvinkeln som hamnarbetarna blir inblandade i strejkrättsfrågan. Och nu utnyttjar man dem genom att tjata om den ”pågående konflikten som måste stoppas” trots att det inte pågår några stridsåtgärder i hamnen. Det som pågår är att fasta anställningar byts mot osäkra, en fungerande arbetsorganisation slås sönder av APMT och folk behandlas som skit. Det lär inte inskränkningar av strejkrätten råda bot på.
Varje gång en försämring av villkoren i arbetslivet är på g på politisk nivå, så kan vi utgå ifrån att förändringen redan är halvt genomförd ute på arbetsplatserna. Så var det med visstideriet. Det pressades igenom på arbetsplatserna så långt att det sen blev möjligt att få in i kollektivavtalen och sen i LAS. /Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?/
Jag har skrivit om det förut, men jag tar det igen: Det fanns en tid då arbetarklassen kämpade till sig förbättringar. När arbetare hade flyttat fram sina positioner i en viss fråga, eller i allmänhet, så spikades den nya positionen fast genom kollektivavtal och lagar. Även de arbetsplatser, där man inte kunnat kämpa sig till framsteg på egen hand, fick på så sätt del av klassens framsteg. Och inte minst så gör fastspikandet att man kan gå vidare, ta nästa steg.
Det är som bergsklättring: När man tagit sig upp en bit förankrar man sig i berget för att därifrån kunna komma vidare. Processerna följer alltså samma mönster när arbetsgivarna, kapitalet, flyttar fram sina positioner. När arbetsgivarna lyckas pressa arbetarna tillbaka, utan att det uppstår för mycket strejker och andra bekymmersamma reaktioner, så blir nästa steg att slå fast den nya positionen i kollektivavtal och lagar. Därmed kan de få igenom det de vill även på de arbetsplatser som dittills kunnat hålla försämringen ifrån sig. Och så kan de rycka fram ett steg till. Så som de gjorde med visstideriet.
Och så som de gör med turordningsreglerna. När företag vill göra avvikelser från turordningsreglerna i Las, så handlar det sällan om kompetens. De vill göra sig av med äldre anställda, ofta trotjänare, de som blivit slitna/skadade, eller de som anses besvärliga på något sätt, t.ex. fackliga aktivister och personer som vet sin rätt och håller på den. Arbetsledningen vill gärna behålla lydiga personer och kompisar och personer som ännu inte blivit utslitna, sådana som klarar TEMPOT.
Det är just ett sådant subjektivt och tempo-uppskruvande urval som reglerna är till för att förhindra. Borttagna regler kan inte kompenseras med ”utökade möjligheter till livslångt lärande” och andra poetiska påhitt.
Att ”lättnader” i dessa regler diskuteras både mellan arbetsmarknadens parter och på partipolitisk nivå beror inte på att facken varit för hårda med att hålla på turordningsreglerna. Nej tvärtom, det beror på att facken och arbetarkollektiven mycket ofta accepterar eller blundar för att turordningsreglerna förbigås. Dags att slå fast detta i ändrat regelverk. /Turordningslistan på väggen/
Eller som Svenskt Näringsliv senaste gnöl: De tycker att fackföreningarna inte ska ha ”monopol” på att utse skyddsombud. Ni tror väl inte att gnölet beror på att fackföreningarna överallt utnyttjar denna självklara rätt? Nej tvärtom, det är idag inte alls ovanligt att chefer i praktiken utser skyddsombud. Och då är det klart att de gärna vill ha detta framsteg fastslaget.
Vi måste lära oss hur det går till. Vi måste förstå att det är ute på arbetsplatserna det händer, det är alltid där det börjar. När det kommer till att de redan försvagade rättigheterna säljs i avtalsförhandlingar eller lagändringar, då är sent påtänkt att börja gnälla.
Sent påtänkt, men vi får försöka ändå. Ändringar i Las eller avtal när det gäller turordningsreglerna har faktiskt hållits tillbaka tack vare starka fackliga reaktioner. Även om processen fortsätter på arbetsplatserna och bakom stängda dörrar. På samma sätt kan starka reaktioner bromsa angreppen på strejkrätten. Men om vi inte kämpar tillsammans för oss själva och våra rättigheter ute på många arbetsplatser blir vi dömda till ständigt nya brandkårsutryckningar för att tillfälligt bromsa en utveckling, som ändå pågår. Ska vi få stopp på den så måste vi bli folkrörelse på arbetsplatsen igen. Din arbetsplats.
Frances Tuuloskorpi
Den är texten är tidigare publicerad på Frances egen blogg:
Läs mer:
Ett anspråkslöst förslag
Anställningstryggheten är död – men var är mordplatsen?
Turordningslistan på väggen!
Förklaring till uttryck i artikeln
Prekarisering:
Prekariat myntades under 1960-talet av ordet prekär (”besvärlig situation”). Det innebär bland annat korttidsanställningar, litet eller inget inflytande på jobbet, brist på trygghet och offentliga förmåner samt så låga lönevillkor att det blir svårt att försörja sig. Prekarisering betyder att allt fler anställningar på arbetsmarknaden hamnar i prekariatet.
De senaste åren har deltid, timvikariat, projekt och andra typer av lösa och tillfälliga anställningsformer ökar massivt. Samtidigt minskar behovet av arbete, arbetslösheten ökar och många tvingas till tvångsåtgärder, meningslösa arbetspraktiker, studier, illegala anställningar osv.
En stor del av dem som nu träder in i arbetslivet har aldrig knutit ett stadigt arbetsförhållande, och kommer troligen inte heller att göra det. Samtidigt utvidgar sig prekariteten (arbetsförhållandenas osäkerhet) upp i åldersklasserna. Arbetare som litat på en permanent anställning finner sig antingen uppsagda eller får på andra sätt märka att arbetets osäkerhet ökar.
Detta fenomen, prekarisering gäller inte bara en arbetssektor eller en del av världen. Akademiskt utbildade och de med sin grundskolning oavslutad, IT-sektorn så väl som fastighetsvårdssektorn är inför osäkerheten i motsvarande situationer. Små företag anställer osäkert, och stora använder de små som bulvaner, underkontraktörer. I norr och syd, öst och väst, överallt breder osäkerheten ut sig. Så också inom transportbranschen. Se: Protestera mot Connex idag.
Unionbusting-metoder:
Union busting är ett begrepp hämtat från USA. Det är ett samlingsnamn på åtgärder som syftar till att motarbeta facklig organisering och verksamhet. I Sverige finns åtgärder med ett liknande syfte, att försvaga facket. Se: Union busting i Sverige.
Hyvling i kollektivavtalen:
Genom hyvling av arbetstid kan arbetsgivaren kringgå turordningsregler och uppsägningstid. Hyvling kan göras plötsligt, utan förvarning och när det sker finns inget trygghetssystem för dig som anställd.
Så påverkas du vid hyvling
- Du som tackar nej till att arbeta färre timmar riskerar att bli uppsagd – och kan då bli utan ersättning från a-kassan i upp till 45 dagar.
- Du som väljer att gå ner i arbetstid får en minskad inkomst – och då samtidigt alla problem som det innebär. Se: Vad är hyvling?
