I torsdags, 15 augusti, avled den folkkäre ishockeyspelaren och backlegenden Lasse Björn. Han blev 92 år.
Djurgårdens spelare, både i ishockeyrinken och på fotbollsplanen fick på 50-talet smeknamnet “järnkaminerna”. Lasse Björn gjorde skäl för beteckningen. Han var stor, både rent fysiskt och sportsligt. Han vägde 103 kilo och var hela 193 i strumplästen. Att kollidera med honom i hockeyrinken var verkligen som att braka in i en järnkamin. Inte så få motståndare har vittnat om detta.
Lasse Björn var en av 1950- och det tidiga 60-talets absolut största bland våra ishockeybackar. Tillsammans med vapendragaren Roland “Rolle” Stoltz bildade Lasse Björn en backduo som blev genuint folkkär långt utanför huvudstaden. Genom referaten av landslagets matcher i radion och sedan via tv-sändningarna klev de två stabila Djurgårdarna in i vardagsrummen landet över.
Men det fanns en liten svaghet i de bådas sätt att spela ishockey, de var nämligen inte så snabba med att vända på isen när motståndarlaget hade pucken. Vi som hade glädjen av att se dessa båda giganter i det svenska ishockeylandslaget på den tiden minns en episod när Rolle Stoltz var kanske lite sen i vändningen. Vilket ställde Lasse Björn ensam som försvare för att ta sig an de tre anstormande Sovjet-spelarna. Den akterseglade Stoltz tillropade då muntert sin övergivna kollega: GÅ IHOP LASSE!
Det blev sedan en så kallad snackis bland alla landets ishockeyintresserade, och i den äldre generationen lever minnet av repliken fortfarande.
Men som Rolle Stoltz kommenterat det sedermera legendariska tillropet: “Ja, vi är ju inga vinthundar precis …”
Nej det var dom kanske inte men vi unga grabbar, ja hela det svenska folket älskade dom ändå.
Han var med och tog två VM guld (1953 och 1957) och ett OS-brons (1952). Nio SM-guld med Djurgården blev det, och 1998 blev Lasse Björn invald i Ishockeyförbundets Hall Of Fame.
Lasse Björns tröja med nr 12 hänger sedan länge högt upp i Hovets tak som en sista hyllning till en mycket omtyckt idrottsman.
Kjell Andersson
