- Ny landrapport från FN:s klimatpanel IPCC.
- Viktig kritik mot den kapitalistiska rovdriften.
- Antyder de politiska skiften som krävs.
KOMMENTAR
FNs klimatpanel IPCC släppte i början av augusti en specialrapport om klimatförändringar och land. Rapporten är den andra av tre specialrapporter som panelen år 2016 gav sina arbetsgrupper i uppdrag att ta fram. Den första rapporten kom förra året och fokuserade på målet att den globala uppvärmningen inte ska överstiga 1,5 grader. Den fick mycket uppmärksamhet för att den målade upp katastrofscenarion, något som tidigare varit ovanligt från klimatforskare.
IPCC var dock restriktiva med att dra slutsatser om hur de mål som behöver uppnås för att motverka klimatförändringar kan bli verklighet, men många aktivister och radikala debattörer runtom i världen fyllde i med att påpeka att IPCC i allt väsentligt propagerar för kapitalismens avskaffande.
Historien om den nya rapporten om klimatförändringar och land är likartad. Genom ett distanserat vetenskapligt språk och uppradande av statistiska data ger rapportförfattarna en bild av ett ohållbart och ojämlikt globalt system där klimat, miljö, resurser som mat och social rättvisa hänger ihop.
Rapporten kritiserar industriell monokultur i jordbruk och skogsbruk. Uppskattningsvis 23 procent av de totala utsläppen av växthusgaser globalt kommer ifrån landanvändning inom jordbruk och skogsbruk. Det handlar inte bara om matproduktion utan också om råvaror i form av bland annat textilfiber och trä.
Vad gäller matsystemets utsläpp, som då även inkluderar förpackningar, transporter och liknande, hamnar siffran på 25-30 procent av de totala utsläppen av växthusgaser. En del av dessa utsläpp kommer ifrån den förbränning av kol, olja och gas som förekommer i produktion och transporter, men mycket kommer också av att skogsavverkning och plöjning frigör kol som tidigare var bundet i mark och växter samt från konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel.
Det konstateras också sakligt att plöjning, framför allt med stora jordbruksmaskiner, är mycket dåligt för jorden eftersom det leder till erosion som i sin tur leder till ökenspridning. Den senaste jordbruksforskningen som rapportförfattarna sammanfattar visar alltså att det storskaliga monokulturbruk som länge lärts ut av lantbruksuniversitet och subventionerats av stater är antiekologiskt.
Konsekvenserna av detta system kan för människor illustreras med mer data. 500 miljoner människor bor i områden som mellan år 1980 och 2000 påverkats av ökenspridning.
Matproduktion per capita har ökat med 30 procent sedan 1961, men gödsling med ickeorganiskt kväve – en produkt som släpper ut stora mängder växthusgaser och som bidrar till övergödning av vattendrag – har under samma period ökat med 800 procent.
Trots en enorm mängd tillförsel av näring till jordbruket och en ökad produktion av mat beräknas 821 miljoner människor vara undernärda idag.
Så vart tar maten vägen? 25-30 procent av all mat som produceras slängs. Och för vissa människor i vissa delar av världen är problemet motsatsen till bristande tillgång på resurser; rapporten konstaterar att två miljarder människor beräknas vara ohälsosamt överviktiga.
Samtidigt som det tydligt är en ojämlik värld som beskrivs i IPCCs dokument är förklaringen av hur dagens ekologiska, klimatmässiga och sociala kriser uppstått inte fokuserad på ojämlikhet. Det är istället “människan” eller “mänskligheten” som framställs som boven i dramat, på grund av bland annat “teknologisk utveckling” och “ökad efterfrågan per capita på många ekosystemresurser.”
I de konkreta förändringsförslag som erbjuds finns en liknande vaghet vad gäller den ojämlika fördelningen av skuld och ansvar: rapporten förespråkar kraftigt minskad konsumtion av kött och onödiga livsmedel som läsk, minskat matsvinn och metoder för att binda kol i jord och biomassa genom alternativa former av jordbruk och återförskogning. Ekonomiska intressen i att bibehålla dagens produktionssystem och hur de kan utgöra hinder för sådana förändringar tas inte upp.
Detta har fått många att reagera på samma sätt som efter specialrapporten om 1,5-gradersmålet och påpeka att förslagen som kommer fram är mycket mer radikala än vad rapportförfattarna ger sken av.
I en intervju för The Fifth Estate förklarar agroekologen David Hardwick att den förändring av landanvändning som måste till inte kan uppnås genom att konsumenter väljer att äta mindre kött.
Det krävs istället aktivt stöd till regenerativt jordbruk och regional planering av landanvändning. Bönder bör inte konkurrera med varandra på en prispressad marknad utan vara del av en regional försörjningsplan. Hardwick förklarar att många länders nuvarande stödsystem är missriktade eftersom de syftar till att rädda jordbruksföretagen ekonomiskt vid kriser som torka.
I stället borde jordbruksstöd utformas för att ställa om jordbruket till agroekologiska och regenerativa metoder som är mindre utsatta för torka och som kan binda kol i marken för att minska den globala uppvärmningen.
En sådan jordbruksform som kombinerar arbetet för hållbart jordbruk och hållbart skogsbruk är skogsbete. Det innebär att träd och undervegetation tillsammans utgör betesmark för djur som kor, grisar, getter och höns. Träden ger skugga och skapar ett gynnsamt mikroklimat – något som blir extra viktigt i en värld som blir varmare. De hjälper också till att reglera närings- och vattenflöden vilket motverkar näringsläckage som leder till övergödning och gör jordbruket mindre känsligt för torka. Och hela systemet binder kol.
Alfredo Cunhal, jordbruksforskare som arbetar för att återuppbygga sin utarmade släktgård i södra Portugal, berättar för The Guardian om sitt försök med skogsbetesmetoder. Han förklarar att det är en lång process av att glömma det mesta han lärt sig på lantbruksuniversitet:
– Jag visste egentligen ingenting. Jag producerade mycket men behövde stor tillförsel av kol, energi, kemikalier. Jag kunde inte göra någonting effektivt. Landet var eroderat, jorden skadad.
Nu är Cunhal del av en grupp som försöker stämma EU för otillräckliga klimatåtgärder. För även om skogsjordbruk är mer motståndskraftigt än monokulturer klarar inte heller det alltför frekvent extremväder med temperaturer på upp emot 50 grader, som delar av Europa haft den gångna sommaren. Och samma svårigheter hotar de 200 till 500 miljoner pastoralister som enligt IPCC-rapporten fortfarande bedriver denna typ av jordbruk, inte sällan som nomadiserande urfolk.
För att de gamla och nya former av landanvändning som kan stå emot och minska klimatförändringar ska ha en chans måste något göras åt de politisk-ekonomiska strukturer som IPCC antyder mellan raderna men inte öppet kritiserar.
Rut Elliot Blomqvist
Artikeln är tidigare (30/8) publicerad på internationalen.se
