De flesta står upp när de fotograferar. Det innebär att alla bilder tas från samma höjd över marken, cirka 1,60-1,70 meter.
Ofta funkar det bra. Men ibland, till exempel när man fotar småbarn, hundar och katter, kan det vara en bra idé att sänka kameran så att man tar bilderna i barnets höjd. Eller att man lägger sig på mage och fotar ur grodperspektiv.
Det är inte bara barnet, eller hunden, eller vad man nu fotar, som ändrar “gestalt”. Även bakgrunden hamnar på annat sätt.
Jag ska visa 3 bilder på min golden retriever Nova, som tyvärr inte finns längre.
På första bilden står jag upp. Nova ser då en aning kutryggig och hopkrupen ut när bilden är tagen snett uppifrån.
På andra bilden har jag hukat mig ner så att bilden är tagen ungefär i ögonhöjd med Nova. Då ser Nova lite “resligare ut”, samtidigt som bakgrunden kommer med på bilden. I det här fallet skär bakgrunden rakt igenom hunden. Jämfört med första bilden tycker i alla fall jag att bild nr 2 är betydligt bättre.
På den tredje bilden har jag lagt mig ner och fotat från nästan marknivå. Förutom att bakgrunden hamnar mer “harmoniskt” i bildens nederkant, så har Nova blivit mer “rakryggad” så att hon ser riktigt ståtlig ut.
Samma hund fotad på samma plats, men med kameran i olika höjd. Visst blir skillnaderna avsevärda?
Vill man skoja till det kan man göra som i sista bilden – fota rakt uppifrån.
Som sagt – testa att ta bilder ur olika kamerahöjd. Ibland kan det bli bättre om man ställer sig på en stol eller en stubbe för att komma upp någon halvmeter eller mera. Vid andra tillfällen blir det bättre om man lägger sig på magen och fotar.
PS. Notera att jag i tredje bilden vridit kameran så att det finns extra utrymme åt det håll Nova tittar. Ofta såna små detaljer man kan tänka på, och som man också kan öva på. Ska huvudmotivet vara mitt i bild, eller vara placerat lite åt ena eller andra sidan?
Rolf Waltersson
