Tal av Inti Peredo Harvey vid solidaritetsmöte på ABF i Stockholm den 8 oktober, med anledning av att 50 år förflutit sedan Ernesto Che Guevara mördades. Inti Peredo är läkare och verksamhetschef vid Karolinska Universitessjukhusets neurokirurgiska klinik. Hans bolivianske far, Guido Álvaro Peredo Leigue, kämpade med Che och övertog befälet över gerillan efter Ches död. Guido Peredo, som i gerillan kallades Inti, sårades, tillfångatogs och mördades den 9 september 1969.
Kamrater:
Det är nu 50 år sedan Comandante Ernesto Che Guevara utkämpade sin sista gerillastrid, varefter han grymt mördades.
Men jag vill idag ta upp en annan dimension av den hjältemodiga gerillakrigaren.
Che respekteras och beundras av många, men bilden av honom, bortom symbolen, har varit föremål för ideologisk debatt, för Che var och är, framför allt, en ideologisk varelse.
Det är denna Che som jag vill prata om idag.
Den kapitalistiska globaliseringsprocessen i kampen om världsherravälde har uppnått sin ideologiska dominans, samtidigt som de yttersta och kanske mellanskikten av den revolutionära ideologin vacklar. Neoliberalismen har lyckats få bort klasskampen från den revolutionära agendan. Begreppet klasskamp, dess konsekvenser och framförallt arbetarnas inställning till borgarklassen i kampen för att ta makten, har idag decimerats. I stället för klasskamp talar vi idag t.ex. om ekologisk, feministisk, urbefolkningens eller nationalistisk kamp, alla viktiga strider men som inte alls tar upp frågan om att ta makten från borgarklassen. Och än allvarligare: de har nästan inga perspektiv vad gäller makten över produktionsmedlen, den sanna kärnan av dominans.
Vad gäller kampformer har vi övertygats om att konfrontation är föråldrat, en produkt av våldsamma sinnen. Och trots att borgarklassen hela tiden utövar våld i sina imperialistiska koloniala krig, blir försvar mot borgerlig fientlighet till en kriminell handling, vilket nu som regel accepteras av den genomsnittliga medborgaren.
I detta neoliberala angrepp på alla ideologiska fronter har revolutionära figurer snedvridits, förvrängts och kopplats bort från deras genuint omvandlande väsen. Dessutom har revolutionärer och sociala kämpar, progressiva och mindre progressiva accepterat de borgerliga teserna om marxismen, minimerat den, ansett den föråldrad och förvandlat den till en marmorbit i filosofins pantheon.
Che är en av de revolutionära gestalter som mest attackerats av imperialismen, just på grund av tydligheten och den ideologiska vikten i hans uttalanden. Man vill förminska Che till Kordas ikoniska fotografi, som om detta vore hans enda arv, och förpassa hans idéer och sociala koncept långt från makten strategi och presentera honom som voluntaristisk och empiriker, men framför allt fjärma honom från marxismen.
Jag vill nu bestrida dessa påståenden.
Ches ideologiska kamp utgick ifrån den globala förståelsen av samhället för att kunna förändra det. Han analyserade individens situation från ett marxistiskt perspektiv. Han visade att kapitalismens lagar, osynliga för den vanliga medborgaren, påverkar individen utan vi märker det, och driver oss till en hetsjakt där man vinner på bekostnad av andra.
För Che är värdelagen den röda tråden mellan den alienerade människan och samhället som helhet. Han sa att denna lag verkar i alla aspekter av livet, den formar sin väg och sitt öde. Enligt honom försöker människan för att återupplivas i sin andliga skapelse, befria sig från alienationen genom kultur och konst, eftersom hon dör dagligen de åtta timmar eller mer då hon utgör en handelsvara.
Denna kristallklara tolkning av Marx, som beskrev att arbetaren producerar inte bara varor utan också reproducerar sig själv och arbetaren som en handelsvara. Ju fler objekt som arbetaren producerar desto färre kan han äga och desto mer blir han en slav av sin produkts ägare, d.v.s. kapitalet. Arbetets produkt tillhör inte arbetaren, utan någon annan, och denna alienation sträcker sig över hela samhället. Enligt Marx växer devalveringen av den mänskliga världen i direkt proportion till värderingen av prylarnas värld.
Men är dessa outgrundliga rader värdelösa idag? Jag tror inte det, det är fortfarande kärnan i det kapitalistiska systemets utveckling. Ju mer du köper idag, desto mer blir du satt i skuld och desto mindre har du kvar. Och i denna jakt på konsumtion kommer konsumenten också att identifiera sig med det borgerliga projektet. När arbetaren blir en pseudoägare (eftersom banken är den egentliga ägaren till nästan allt) identifierar han sig också med den borgerliga politiska agendan. Han är inte medveten om att han inte tillhör den 1% av världens befolkning som är världens verkliga ägare.
Vi kan därför dra slutsatsen att kapitalismen har en strukturell röd tråd som beskrevs av Marx för 150 år sedan. Detta tolkades av Che i början av 60-talet och är lika konkret idag.
Förutom att utifrån marxistiska ståndpunkter identifiera systemets grundläggande motsägelse utvecklade Che en ganska omfattande idé om vägen till socialismen, inklusive maktövertagandet.
Även om det kan verka löjligt och i total motsats till Marx’ lära, så blev den officiella marxismen mot mitten av nittonhundratalet gradvis en dogm. Teoretiskt skulle det vara omöjligt att göra en socialistisk omvandling i ett underutvecklat land. Dessutom var det ett helgerån att diskutera och ifrågasätta sovjetmodellen. Än mindre tänkbar var den konceptuella diskussionen om sådant som värdeteorin. Den kubanska revolutionen smulade sönder många av dessa dogmer och fortsätter att göra det än idag, för trots alla prognoser lever dess socialistiska projekt vidare, återskapar sig och går framåt. Och Che var och är en aktiv motor i denna process.
Che sa: ”Vi kämpar mot eländet, men vi kämpar samtidigt mot alienationen. Ett av de grundläggande målen i marxismen är att eliminera räntefaktorn, ’individens intresse’ och profitens psykologiska motiv. Marx tar upp såväl ekonomiska faktorer som deras återverkningar på andan. Han kallade detta ’samvetsfaktum’. Om kommunismen inte tar samvetsfakta i beaktande kan det vara en fördelningsmetod, men det kommer aldrig att bli en revolutionär moral.” Che föreslog en övergång från kapitalism till socialism utifrån en marxistisk strategi, med syfte att skapa ett nytt samhälle baserat på en re-humanisering av människan för att vända alienationen och omvandla det kapitalistiska samhället med socialistiska instrument, utan kapitalismens slitna verktyg. Denna vilja kom att uttryckas nästan femtio år senare av Fidel, när han i sitt sista offentliga tal gjorde en transcendental reflektion: ”…så kommer de kubanska kommunisternas idéer att leva kvar som ett bevis på att den här planeten, om man arbetar med ihärdigt och med värdighet, kan producera de materiella och kulturella varor som människorna behöver.” Detta är den röda tråden mellan Marx, den ryska revolutionen, Che och den kubanska revolutionen.
I år är det 50-årsdagen av Ches sista guerrillastrid, men också den ryska revolutionens hundraårsdag och 150-årsjubileet av publiceringen av Kapitalet. Dessa tre händelser är ideologiskt nära sammankopplade. De har att göra med ackumuleringen av rikedomar, den plundring denna innebär, de förtrycktas kamp mot orättvisa, ändring av den befintliga världsordningen och övergångsmodellen från kapitalism till socialism.
Utan rädsla för att ha fel kan vi idag konstatera att behovet av ett bättre samhälle är kanske rentav ett överlevnadsproblem för arten, innan kapitalet, förutom att alienera människan, förbrukar alla planetens resurser och konsumerar själva planeten. Kubas Fidel och Che har visat att det är möjligt att fortsätta att kämpa för ett nytt samhälle baserat på andra värderingar.
Och för dem som tycker att det här är anakronistiskt prat, är det bra att betona att kampen mot kapitalismen inte har slutat. Cesar själv klargjorde det nyligen inför FN:s generalförsamling när han hänvisade till Venezuela: Problemet i Venezuela, sade han, är inte att socialismen inte har genomförts på ett trovärdigt sätt, utan att den var trovärdigt genomförd. Han förklarade sedan att USA har ett mål: att återupprätta demokratin i Venezuela, dvs den borgerliga demokratin (eftersom borgerlig demokrati existerar, men det finns också arbetarnas revolutionära och socialistiska demokrati).
Som revolutionär kämpe var Che en spridare av idéer. Han sa att ”massornas passivitet har sitt ursprung i den direkta propagandan från de som förklarar att klassregimen inte kan besegras genom kamp”. Han anslöt sig till de utsattas kamp genom att bryta passiviteten och mobilisera massorna, först i ett land, sedan i en kontinent och i världen. Och han gjorde det i den främsta stridslinjen, först som soldat, med ett gevär i handen, och sedan som byggare i den socialistiska övergången. Men dessutom spred sig hans kamp inom det revolutionära fältet. I sin dagbok från Bolivia, med hänvisning till det historiska datumet för inledningen av den kubanska revolutionen, påpekade han att meningen med 26 juli var att göra uppror mot oligarkierna och mot de revolutionära dogmerna.
Idag slumrar massorna fortfarande i tron att den härskande klassen har en oslagbar teknisk överlägsenhet, och därigenom blir de passiviserade.
Å andra sidan försöker den revolutionära världen återuppstå efter nederlagen från förra seklet och försöker ansluta sig till moderata sociala utvecklingsalternativ, och förnekar varje koppling till marxismen. Denna process initierades under det neoliberala trycket och har värdiga exempel i Felipe González eller själve Gorbatjov, övertygande bevis på avsteget från marxismen. Den revolutionära reträtten är sådan att många t.o.m. gett upp de socialistiska alternativen och helt enkelt försöker modifiera det ”oövervinnliga” systemet och vill stödja skapandet av en ekologisk kapitalism, som förmodas kunna erbjuda planeten en hållbar utveckling – vilket är lika absurt som Alice i Underlandet.
I den globaliserade produktionen, och därmed ansamlingen av rikedomar, är den hegemoniska ideologin global. Kulturell assimilering är också global. Kort sagt, skövlingen är global. Che var, precis som Marx, klar över detta när han, liksom Marx uppmanade Internationalen, i sitt budskap till Tricontinental påtalade behovet av att kämpa tillsammans mot den gemensamma fienden, i en global kamp mot förtryckarna. Och han gjorde det inte bara i tal utan genom sitt exempel. Hans sista gerillastrid skedde i detta sammanhang. Han var en man av både ord och handling.
Inför frågor som: Vilka är dagens uppgifter? Hur fortsätter vi kampen? Vad ska man göra när fienden är så stark och vår ideologi vacklar? Vilka förslag finns, eftersom socialismen som projekt inte är aktuellt? Che har många svar.
Han skulle hellre dö stående än leva på knä. Han avslutade alltid sina revolutionära tal med Fosterlandet eller döden, och i ELNs kommunikéer sade han: Alltid mot segern! och visade på så sätt sin beslutsamhet att kämpa fram till den slutliga segern även om han skulle dö i försöket.
Hur skulle Che ha agerat under nuvarande förhållanden? Idag skulle han sammankallat oss för att bekämpa sociala orättvisor, elände och framförallt mot upphovet till så många illdåd. Han skulle kallat oss för att kämpa mot imperialismen. Han skulle förklarat för oss att ingenting har förändrats, att den borgerliga exploateringen är våldsammare än någonsin. Han skulle säga att det är nödvändigt att göra revolution, att det är nödvändigt att skapa fronter av kamp över hela världen. Att vi inte ska frukta eller känna oss underlägsna fienden eftersom vi är fler och vi kan segra. Han skulle leda oss att kämpa för att erövra makten och förstöra borgarklassen, men utan kompromisser. Han skulle också gå med i byggandet av det nya socialistiska samhället, utan att kalla det för något annat. Han skulle uppmana oss att använda de marxistiska verktygen för att skapa Den nya människan och lämna borgarklassens slitna vapen därhän. Dessutom skulle han vara obeveklig mot de svaga som skäms över att vara marxister. Han skulle uppmana oss att göra revolution, inte en karikatyr av revolution.
Che behövs idag som den röst som kallar. Som den sanna marxist han var. Idag måste vi minnas honom i hans sanna dimension – aktuell, i kampens främsta led.
I mausoleet i Santa Clara kallas gerillatrupperna varje dag till uppställning. Låt oss därför ställa upp oss, för det är kärnan i mitt budskap idag: Comandante Ernesto Che Guevara: Närvarande!
