En liten obetydlig pastill som betydde allt. I sju delar berättar Hasse Ström med stor inlevelse om sin tid som grabb med ett nästan fanatiskt förhållande till fotboll och så klart samlandet av Alfabilder i 50-talets Stockholm.
Del 3. Contas farsa helgonförklarad.
Det var Jag, Leffe och Larsa som en eftermiddag var hemma hos Conny – Conta – och spelade hockeyspel. Vi var i nioårsåldern nu. Som vanligt gick vi igenom varandras buntar med Alfa-bilder, i händelse av att det skulle kunna bli något lyckat byte. Men jag märkte att de andra kompisarna hade börjat tackla av samlandet. Till skillnad mot mig då som fortfarande brann för att samla vidare. Men det saknades ännu många bilder i min samling. Skulle jag också ge upp? Nä det var inte att tänka på.
Jag slukade all information som fanns om de allsvenska spelarna. Jag lärde mig deras födelseår och födelseort utantill och jag tror jag hade koll på en del kragnummer och skonummer också. Ja, jag kunde till och med rabbla IFK Malmös B-lag baklänges. Men det gnagde ändå litet i mig att jag inte fick tag i de där exklusiva Alfa-korten. De som saknades i min samling.
Det drog ihop sig till middag och efter det att jag vunnit allt i hockeyspelet var jag på väg att gå hem för att få lite krubb. Då kommer Contas farsa hem från kneget och vi barn hälsade artigt på honom. Ja man gjorde så på den tiden. Han skojade lite med oss och sedan sa han att han hade varit på ett tryckeri och där fått en del Alfa-kort. Han visade upp två kartor med bilder, obeskurna. Sexton stycken olika bilder på varje karta. Där ibland några av de dyrgripar som jag saknade. Jag blev helt sne på de där kartorna.
Men självklart skulle han ge dem till sin son Conta. Så jag coolade ner mig lite. Men Conta verkade inte bry sig om bilderna. Då såg jag genast min chans. Men tänk om Leffe och Larsa var sugna. Fast dom verkade inte heller bry sig. Nu var frågan om han skulle ge dem till Conta ändå eller om jag skulle bli ägare till dessa dyrgripar.
Contas stabbe såg pillemarisk ut. Jag tror att han märkte att jag höll på att krackelera så han räckte över kartorna till mig. Jag blev helt nojig av lycka och var på väg att paja ur. Jag bugade och tackade, bugade och tackade och bugade och tackade och i mitt inre helgonförklarade jag Contas farsa. Ingen av dom andra ballade ur för att jag fick härligheten. Ibland har man röta.
Contas farsa. Härliga Contas Farsa!
Text och Illustrationer: Hasse Ström
