Lars Henrikssons artikel har tidigare varit publicerad i nättidningen Internationalen.
Tidöregeringen har levererat. Rejäla skattesänkningar för de rika och skrotad klimat- och miljöpolitik. Enda satsningen är på militären. En klassisk högerbudget om man någonsin såg någon. Arbetarrörelsen behöver bli lika lojal mot sina väljare som högern är mot de rika.
Ordet “reform” stod en gång stod för gemensam välfärd och olika slags förbättringar för flertalet. I den nyliberala fantasilöshetens tid betyder det bara en sak: skattesänkningar för de redan rika. Det enda område där det verkligen spenderas i årets budget är upprustningen av krigsmakten. En mer klassisk högerbudget får man leta efter.
Och detta samtidigt som region efter kommun meddelar att de kommer att skära ner på verksamhet och personal.
Lärare protesterar, sjuksköterskor strejkar, föräldrar demonstrerar och det är inte bara några enstaka kverulanter. I en pinfärsk undersökning från Novus svarar 80 procent att de hellre vill ha satsningar på välfärden än skattesänkningar. Tre av fyra svarar att det är fel att prioritera sänkt skatt om det leder till nedskärningar i välfärden.
Att budgeten går helt på tvärs mot vad den stora majoriteten vill spelar ingen roll för Tidögänget, det viktiga är att de uppfyller löftena till sina uppdragsgivare: storföretagen, bankerna och deras ägare.
Regeringens motiverar skattesänkningarna med fria fantasier om att mer pengar till dem som har mest ska leda till “ökad tillväxt”, utan att säga att det som framför allt kommer att växa är bankkontona hos de allra rikaste. Allt fler kommer att arbeta med att tillfredsställa deras lyxkonsumtion istället för allt det viktiga som vi alla behöver. Men framför allt kommer deras makt i samhället öka så att de kan fortsätta sin klasskamp uppifrån.
En rapport från den schweiziska storbanken UBS sätter Sverige som ett av de tio länder i världen där antalet dollarmiljonärer kommer att öka mest mellan 2023 och 2028, inte mindre än 22 procent. Föga förvånande, trenden har i fyrtio år vari att de rika roffat åt sig allt mer av samhällets tillgångar. Detta är resultatet av Tidöregeringen politik, men även tidigare regeringars som oavsett partifärg gjort Sverige allt mer ojämlikt
Vi kan inte lugnt invänta nästa val, den SD-dominerade regeringen kommer att hinna ställa till alltför mycket elände under de två år som är kvar av mandatperioden. Det behövs protester och folkliga rörelser av alla slag för att göra det politiska priset för högerpolitiken så högt som möjligt.
Men lika mycket för att sätta ett tryck underifrån på nästa regering. Det räcker inte att säga att regeringen måste bort. Inte ens om en ny regering skulle innehålla en eller annan vänsterpartist. Det krävs en helt annan politik. En politik som inte bara bryter med Tidöregeringens oblyga gynnande av sina kompisar utan även bryter med den politik som tidigare socialdemokratiska regeringar fört.
Det borde inte vara några större problem att vinna ett val på en politik som 80 procent av folket stödjer. För social upprustning och ökad jämlikhet, för rättvis omställning och förkortad arbetstid. Men då krävs trovärdighet. Och där är socialdemokraternas problem. För efter Göran Persson och alla andra S-ledare som nu har välavlönade jobb åt storföretagen – vem litar på att de skulle föra en politik som gynnar arbetare och lågavlönade, ens om de skulle lova det?
Arbetarrörelsen har inte mycket att lära av borgarna men i en sak är borgarna överlägsna: de uppfyller sina löften till den lilla minoritet de företräder. Den dagen arbetarrörelsens partier håller sina löften till den stora majoriteten kommer borgerliga partier aldrig att kunna vinna val.
Lars Henriksson
