Det har blivit en tradition att den återkommande punkkryssningen, arrangerat av Close Up, bjuder på efterfest när båten kommit tillbaka till Stockholm. Den här gången var det Kardinal Synd och Björnarna som spelade inför en taggad publik på Harry B James i huvudstaden.
Det droppade in en hel del folk i lokalen, belägen vid Kungsträdgården i Stockholm. Många kom direkt från kryssningen och var så klart rätt trötta efter ett dygn på havet med toppklassiga punkband, men humöret var ändå på topp. Det var många välbekanta ansikten på plats men som alltid på konserter stiftades en del nya bekantskaper.
Kvällens första band var Kardinal Synd från Umeå, ett band som tog mig med storm då jag hörde deras skiva Baltic City som nu har fyra år på nacken. Jag måste helt ärligt säga att det är Asta Kask-klass på Kardinalen. De har verkligen något speciellt och det var väldigt roligt att äntligen få se dem spela live.
Det bjöds på både nytt och gammalt material, bland annat “Ett jävla liv” från deras kommande skiva samt den något äldre “Har inte tid”. Tyvärr var inte ljudet det bästa, det blev lite som en enda kakofoni av ljud på hög volym. Men bandet såg ut att ha kul och det var bra drag i publiken. Och som sagt, låtarna håller allra högsta klass.
Sedan var det Björnarnas tur, ett band jag sett fyra gånger på ganska kort tid nu. Dagen till ära hade de Martin Hällgren från De Lyckliga Kompisarna som vikarie på basen. Björnarna är alltid stabila och är så bra på att få med sig publiken. Bara det att de kan kliva av scenen till allsång av “Det är så härligt att gå i solen” istället för att lämna en publik som vill ha mer, ja det är så snyggt.
Det här blev en kanonkväll med Kardinal Synd och Björnarna som utan tvekan är två av landets bästa band när vi pratar melodiös punk. Kardinalen som blandar politik med att närma sig medelåldern, Björnarna också med en hel del politik, och som alltid med smarta och finurliga texter. Det kan inte bli mycket bättre.
Text, foto och film: Mikael Ström
