Så har då alliansen med Sverigedemokraternas hjälp lyckats avsätta Stefan Löfven. Och taktikspelet fortsätter. Moderater och Kristdemokrater har ett starkt tryck från många av sina lokalpolitiker, medlemmar och väljare som vill ha samtal och kanske mer med SD. Centern och Liberalerna (tidigare Folkpartiet) har bundit sej med uttalade löften att aldrig samarbeta med SD. Kanske får vi se en M+KD-regering som samarbetar med både SD på ena sidan och L+C på den andra.
Motsättningarna i det borgerliga blocket (och dit måste också SD räknas) speglar en skiljelinje som vi kan se i många länder. En motsättning mellan en nationalistisk högerextrem riktning på ena sidan. På den andra en nyliberal, globalistisk riktning. Vi såg kampen mellan de båda riktningarna i det amerikanska presidentvalet. Clinton mot Trump. Liksom i slutomgången i det franska valet mellan Macron och Le Pen.
I Sverige har vi det “globalistiska” Liberala partiet med sin vurm för EU, NATO, privatiseringar och marknadslösningar. Centern har förvandlats från ett bondeförbund till ett parti styrt av nyliberala dogmatiker. På den andra sidan har vi ju de konservativa nationalistiska SD och KD. Nu är det inga vattentäta skott mellan de två riktningarna. Moderaterna gick mot en allt mer liberal riktning under Reinfeldt men har idag återtagit mycket av konservatismen. KD kombinerar sin konservativa politik med ett frenetiskt stöd till privatiseringar, friskolor med mera. Och SD som tidigare varit kritiska mot vinster i välfärden har nu anslutit sej till de övriga borgarnas vurm för kapitalisters rätt att göra sej profiter inom skola och vård.
En sak är säker; arbetarrörelsen har ingen anledning att samarbeta med någon av borgerlighetens fraktioner. I dag sätter Löfven sitt hopp till att kunna bryta upp alliansen och få ett samarbete med Centerpartiet och Liberalerna. Sanningen är att Annie Lööfs politik är en extrem nyliberalism. Hon vill urvattna Lagen om Anställningsskydd (LAS) och sänka ingångslönerna. Löfvens längtan efter ett samarbete med C och L speglar det socialdemokratiska ledamotskapets uppgivande av varje form av politik som vågar utmana det kapitalistiska system vi lever i. Prat om nödvändiga blocköverskridande lösningar blockpolitikens förbannelse är det samma.
Socialister måste vända sej mot varje form av “blocköverskridande”. I Eskilstuna kan vi se hur S+M+C inneburit en solid borgerlig politik. Socialister tar inte ställning för en borgerlig fraktion mot en annan. Det är illavarslande när Vänsterpartiet i Köping nu kommer att ingå i en koalition med moderaterna, liberalerna och socialdemokraterna. Redan innan de hunnit sätta sej ner har denna koalition beslutat att öppna för införande av friskolor i Köping, en central borgerlig hjärtefråga. Vänsterpartiet i Köping har satt sej i en rutschbana som leder till politisk bankrutt.
De öppet borgerliga partierna (M+C+L+KD+SD) har nära 60 procent av mandaten i riksdagen. Så ser den bistra sanningen ut. Vi står inför attacker mot välfärden och den gemensamma sektorn. Vi kommer att få se privatiseringar och attacker mot fackliga rättigheter. Utrikespolitiskt kommer vi också att får se en ytterligare uppslutning bakom USA och NATO. En politik som den socialdemokratiske försvarsministern Peter Hultqvist redan fört.
I detta läge måste arbetarrörelsen istället för att trängta efter att få sitta vid samma regeringsbord som den ena eller den andra fraktionen av borgerligheten, istället gå in för en konsekvent och stenhård opposition.
Fackföreningarna måste ställas på fötter. Idag röstar 26 procent av LO:s medlemmar på SD. De fackliga ledningarna har låtit decennier av nyliberala attacker fortgå utan att medlemmarna mobiliserats. Inhyrningsföretag (en företeelse som tidigare var brottslig och likställd med att profitera på andras arbete) har blivit ett centralt inslag i arbetslivet utan att arbetarrörelsen gjort motstånd. Ett katastrofalt pensionssystem, byggt på spel på aktiemarknaden, har införts utan att det mötts med organiserat motstånd. Individuella lönesystem har fört oss hundra år tillbaka i tiden.
Solidarisk motståndskamp hade kunnat smida samman arbetare. Passiviteten har gett Sverigedemokraternas budskap att arbetare med annan födelseort är orsaken till problemen en möjlighet att slå rot. I SD:s värld är det inte bankdirektörer, välbeställda kapitalägare och nyliberal politik som är motståndare utan mörkhårigare arbetskamrater och arbetslösa. SD har en viktig roll för borgerligheten som splittrare av arbetarklassen.
Lösningen är inte samarbete med C eller L. Lösningen är att vi arbetare och låginkomsttagare tillsammans med alla som vill ha ett jämlikt och demokratiskt samhälle tar kamp. Ett samarbete i kamp mot hela borgerligheten.
Ledarredaktionen
eFOLKET
