Jag brukar fundera över texten till den Svenska nationalsången. Framför allt orden i den andra versen som för mig förefaller främmande. En text som luktar unken nationalism och krigsromantik.
”Du tronar på minnen från fornstora dar,
då ärat Ditt namn flög över jorden.
Jag vet att Du är och Du blir vad du var.
Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden,
Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden”
Vilka fornstora och ärorika dar syftade Richard Dybeck på när han 1844 skrev texten till en gammal folkmelodi från Västmanland?
Min gissning är att det är några svenska ”krigarkonungar”, i första hand Karl XII, som var ute och härjade i Europa.
Detta är väl också därför de svenska nazisterna samlas 30 november vid Karl XII staty för att fira sin hjältekonungs dödsdag?
När jag nu sitter och bläddrar bland gamla bilder hittar jag en bild på Karl XII där han står staty i Kungsträdgården i Stockholm. Han gör en förvillande gest genom att titta åt ett håll samtidigt som han pekar åt ett annat. Kanske ett knep som är användbart på slagfältet?
Något skämtsamt (?) brukar det sägas om dagens militära hotbild:
”Fienden kan komma från vilket håll som helst. Från vänster eller höger. Framifrån eller bakifrån. Uppifrån eller nerifrån. Men alltid från öster!”
Karl XII föddes 1682 med ”segerhuva”, alltså en del av fosterhinnan satt kvar på huvudet. Det ansågs på den tiden att den som föddes med ”segerhuva” skulle få mycket lycka och stor framgång i livet.
Han övertog kungamakten redan vi 14 års ålder. Han blev överbefälhavare för de svenska styrkorna under kriget mot trippelalliansen Danmark-Norge, Sachen-Polen och Ryssland, som inleddes år 1700. Huvuddelen av sin tid som kung tillbringade han på slagfältet där han skulle försvara, och helst utvidga, det svenska imperiet.
Det började framgångsrikt.
Men efter nederlaget i Poltava gick nästan alla erövringar i öst och i Tyskland förlorade.
Han hamnade långt bort i det Osmanska riket där han stannade i exil i några år för att äta kåldolmar.
Sedan återvände han till Sverige för att ta itu med Danmark-Norge där han efter två misslyckade fälttåg blev skjuten till döds 1718 under belägringen av Fredriksten i Norge.
Det sägs att han blev skjuten av en av sina egna och att en knapp användes som kula.
Karl XII:s fullständiga titel var: ”Carl med Guds Nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, Storfurste till Finland, Hertig uti Skåne, Estland, Livland, Karelen, Bremen, Verden, Stettin, Pommern, Kassuben och Venden, Furste till Rugen, Herre över Ingermanland och Wismar, så och Pfalzgreve vid Rehn, i Bayern, samt till Julich, Kleve och Berg Hertig, Greve till Valdens, Spanheim, Mark och Ravensburg och Herre till Ravenstein”.
Detta är vad som med moderna ord skulle kallas ett CV som heter duga. En titel värdig en krigarkonung som då också måste få en hjältedikt.
Hjältedikten skrevs av Esaias Tegnér 1818, alltså 100 efter hjältekonungens död.
”Kung Carl den unge hjelte,
han stod i rök och dam. (ja Tegner stavade så enligt originaltexten)
Han drog sitt svärd från bälte
och bröt i striden fram.
”Hur Svenska stålet biter
kom låt oss pröfva på.
Ur vägen, Moscoviter!
Friskt mod, I gossar blå!”
Rolf Waltersson