MIT-forskarna Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee (se del 1) brottas med en paradox: Antalet högavlönade anställda med god utbildning växer visserligen, men jobben längst ner i hierarkin har också brett ut sig, trots att de enligt schemat borde vara på väg bort.
Brynjolfsson och McAfee söker förklaringen till paradoxen i en matris där yrken sorteras efter två parametrar: kognitiva kontra manuella, rutinmässiga kontra icke rutinmässiga. Digitaliseringen förväntas slå hårdast mot rutinmässiga uppgifter vare sig det gäller att arbeta med huvudet eller med händerna. “Detta leder till jobbpolarisering: en kollaps i efterfrågan på medelinkomstjobb, medan icke rutinmässiga kognitiva jobb (som finansanalys) och icke rutinmässiga manuella jobb (som hårfrisering) har klarat sig ganska bra.”
Statistik från både USA och andra länder tycks bekräfta tesen. Men slutledningen är ett tankefel. Förändringarna i yrkesstrukturen är en sak, arbetsprocessens allmänna utveckling en annan. “Datoriseringen kan ersätta utpräglade rutinuppgifter samtidigt som den gör alla jobb mer rutinmässiga”, påpekar Eurofound, Europeiska institutet för förbättring av levnads- och arbetsvillkor, i en rapport. “Men denna utveckling förblir osynlig så länge variationerna i arbetsuppgifternas utformning inom ramen för varje yrke ignoreras…” Enligt institutets beräkningar ökade användningen av den nya tekniken kraftigt i EU-länderna 2000 till 2010. Antalet anställda i rutinjobb minskade som förväntat, men de repetitiva och standardiserade arbetsuppgifterna expanderade samtidigt “i mycket större omfattning”.
Sverige tillhör de länder där den nya tekniken har fått störst genomslag. Men inte heller här framträder någon allmän utveckling bort från det enahanda, sönderdelade arbetet. Sten Gellerstedt sammanfattar i en LO-rapport från 2011:
“Andelen med utarmade jobb har ökat starkt bland arbetare och lägre tjänstemän de senaste 20 åren… Andelen arbetare och lägre tjänstemän som anger att de har för enkla arbetsuppgifter har ökat betydligt. Störst ökning finns bland kvinnliga arbetare, där andelen med för enkla arbetsuppgifter ökade från 18 procent 1991 till 27 procent 2009. En förklaring är att unga studerar allt längre. De flesta anställda har en längre utbildning än vad deras jobb kräver för att utföras. Men arbetsuppgifterna har också ändrat karaktär. Gellerstedt: “Andelen som ständigt upprepar samma arbetsmoment många gånger per timme ökade med tio procent/enheter bland både arbetare och tjänstemän under perioden 1991 till 2009. Kvinnliga arbetare toppar och ligger på 58 procent, strax följda av manliga arbetare på 56 procent…”
Uppgifterna härrör från en återkommande enkät utförd av SCB och Arbetarskyddsstyrelsen. 1995 tvingades 22 procent av de tillfrågade upprepa samma arbetsmoment minst två gånger per minut under minst halva arbetstiden. 1999 hade andelen stigit till 24 procent och sedan 2005 utför stadigt drygt en tredjedel av de arbetande kortcykliska, repetitiva rörelser under större delen av arbetsdagarna. Samtidigt har arbetstakten enligt en majoritet av de tillfrågade stadigt ökat. 1989 arbetade 20 procent av kvinnorna i jobb med stor arbetsbelastning, mycket stress och små möjligheter att självständigt lägga upp arbetet och påverka arbetsvillkoren. 2015 hade andelen stigit till 35 procent. För män ökade andelen från knappt 15 till 20 procent. Alltfler anställda, i synnerhet kvinnor, får värk och sömnsvårigheter till följd av arbetet.
Tanken att den digitala tekniken rensar ut själsdödande rutinuppgifter är en förutfattad mening. Automatiken fungerar inte utan mänskligt arbete. I datorernas barndom satt tusentals stansoperatriser vid tangentbord på kontoren och förvandlade uppgifter från blanketter, inbetalningskort och fakturor till informationer lagrade i digital form på hålkort. Idag är denna yrkeskår borta. Med streckkoder och andra uppfinningar har en del av arbetsmomenten försvunnit. Banker och andra företag har också lagt ut mycket arbete på sina kunder. Vi fyller själva i formulär och betalningsuppgifter, och med varje knapptryckning på nätet förser vi de stora IT-bolagens databaser med ny information av personlig karaktär. Men runtom i världen sitter människor fortfarande vid tangentbord för att mata datorerna med data. Flera hundratusen nätarbetare uppkopplade till servrarna hos Amazons Mechanical Turk och andra digitala förmedlingstjänster förser på rakt ackord robotarna och de artificiella intelligensen med den nödvändiga råvaran. De rankar sökresultat hos Google, taggar Youtubeklipp och pornografiska bilder eller markerar objekt i timme efter timme av inspelade filmer från gator i USA, för att förarlösa bilar ska lära sig skilja på stenar, påsar och andra hinder i vägbanan.
Inmatningen av data blir också för de reguljärt anställda en alltmer tidskrävande rutin. Sköterskor på underbemannade svenska sjukhus hoppar över lunchen för att sitta framför skärmen och förse datorerna med näring. “Byråkrati 2.0 kommer i skepnad av IT-system efter IT-system, som de anställda tvingas lägga alltmer tid på att administrera”, skriver informationsarkitekten Jonas Söderström. “… i arbetslivet har IT-utvecklingen växlat in på ett spår som innebär kontroll, styrning, dokumentation och statistikfetischism. Det syns tydligast i offentlig sektor, men även delar av näringslivet börjar tyngas under en IT-överbyggnad som tar allt större resurser.” Han ser i den administrativa explosionen är en spontan reaktion på de möjligheter som öppnat sig. Men det finns också systematik i dumheten. Krångliga IT-system med ständigt nya formulär att fylla i är collateral damage i en ständigt pågående kraftmätning om kontrollen över arbetsprocessen.
Påfrestningarna för de anställda är inte tekniskt betingade. De härrör från det sociala sammanhang tekniken utvecklas i. De digitala instrumenten får i kapitalackumulationens tjänst en dubbel verkan. De kräver för sin funktion i produktionssystemet en ständig tillförsel av standardiserad information. Samtidigt underlättar de kontrollen och övervakningen av arbetskraften, gör det lättare att finfördela arbetsprocessen, sträcka ut den över länder och världsdelar, lösa upp reglerade arbetstider och anställningsvillkor och förvandla arbetarna till mänskliga robotar.
Att plocka varor på ett lager tillhör de nedklassade rutinjobben. Jag jobbade i 14 år på deltid på ett frukt- och grönsakslager i Stockholm. Det krävde ingen akademisk utbildning, men det fordrade utöver muskelkraften också tankearbete. Det gick inte att följa orderlistan rad för rad. Då kunde två rangliga trälådor med druvor hamna underst på en pall med tolv 15 kilo tunga lådor äpplen. Det gällde att planera pallarna, veta var minsta böngrodd var placerad och känna till alla knep som påskyndade arbetet. Annars blev det bara strul och tvekan.
Det finns lager där expeditörerna idag är försedda med headset. En automatröst talar om för arbetarna vilken hylla de ska gå till, vilket fack de ska leta efter och hur många kollin av varje vara de ska plocka. När de bekräftat operationen dirigerar rösten dem längs lagergångarna till nästa hylla. Systemet kallas pick-to-voice, P2V.
LO-tidningen rapporterade 2011 från Arlas kyllager i Kalhäll:
“Arbetarna skyndar mellan hyllorna, alla går omkring i hörlurar och rabblar upp olika siffror och kommandon medan de plockar ner och placerar varorna i vagnar.
Men de rör sig lite märkligt, som vore de röststyrda. Och det är precis vad de är.
Förr hade de en plocklista i handen, nu får de den uppläst för sig i hörluren av en artificiell röst som påminner om Fröken Ur. Röd mjölk heter inte röd mjölk längre, den har en kod, en siffra, som filen, keson och alla de andra 500 artiklarna.”
Småpratet och de glada tillropen mellan arbetskamraterna är nu svåra att få till – det blir lätt tilt i systemet när mikrofonen registrerar ovidkommande ord. De anställda upptäcker hur deras hjärnor anpassar sig till apparaten, ser språk och medvetande inordnas i den digitala koden. Mjölken, filen och keson är inte livsmedel längre. “Allt har förvandlats till siffror”, säger skyddsombudet Reza Ahmadzadeh. “De som bara jobbat med P2V klarar inte av att lägga tillbaka returnerade produkter i lagret. De känner inte igen produkterna som de dagligen jobbar med.”
På kontoren följer cheferna PV2-rapporter om hastighet och effektiv tid medan arbetarna ledda av automatrösten hastar fram med sina vagnar mellan de 500 numrerade artiklarna.
“Man måste följa ett visst mönster som är upplagt efter en viss logik, som gör att man inte kan hoppa över ett plock, eftersom man inte vet vad nästa plock är. Och vid varje tillfälle måste man bekräfta för datormorsan att man gjort det man blivit tillsagd att göra. Man är totalt upplåst och styrd.” Tankearbetet är minimerat, den mänskliga hjärnan förkrympt till en del av den digitala mjukvaran. “Man känner sig fördummad i systemet”, säger Jörgen Samuelsson, klubbordförande vid Arlas anläggning i Göteborg. “Det känns som att vi är på väg tillbaka mot jobben… vid det löpande bandet, fast nu… med hjälp av datorerna.”
Mikael Nyberg
Detta är den andra artikeln från Mikael Nybergs analys av det nya arbetslivet inom tankesmedjan Katalys projekt Klass i Sverige. Det är en viktig text som i sin helhet finns att ladda hem som. Den går också att läsa på Mikael Nybergs hemsida.
