I en ledare i Eskilstuna-Kuriren (14 maj) skriver tidningens politiska redaktör Emma Wange på ledarplats – under rubriken Varför är lokaler viktigare än lärare, Flens skolpolitiker? – om den fråga som rests av Flens kommuns avgående skolchef Henrik Ljungqvist.
Henrik Ljungqvist avgår i protest mot att kommunstyret enligt honom accepterar en pågående katastrofal utveckling för undervisningen i Flens skolor.
I en artikel i EK (12 maj) berättar Ljungkvist att “kommunen gjort en genomlysning av vad skattepengarna räcker till, som visar att man just nu inte ens får ihop så det räcker till en lärare i alla klassrum.”
– Då har vi inte ens kommit till fritids, speciallärare, specialpedagoger … På fyra av våra skolor ser det riktigt, riktigt, riktigt dåligt ut. Jag kan inte som skolchef ta ansvar för det, med anledning av hur kommunen hanterar sin ekonomi.
Ljungqvists uppfattning delas av lärarfacket i Flen. Till eFOLKET säger Åsa Gustafsson, ordförande i avdelningen för Sveriges Lärare:
Enligt honom (Henrik Ljungqvist) är det pga av kommunens minus i budget, -84 miljoner 2024, dyra lokalkostnader på förskolor/skolor samtidigt som barn/elevunderlaget minskar. Han ser inte att eleverna får det som de har rätt till. Med de förutsättningarna är det svårt att t.ex. följa skollagen då pengarna fattas … eftersom de läggs på lokaler. Vi har för stor lokalkostym som blöder pengar, enligt honom är det nedläggningar av skolor som behövs för att komma i balans.
Situationen i Flen är just nu svår med troligtvis en omställning igen under detta år. Det blir känslosamt och enligt oss går det inte att skära ner mer. Vi står inför en riktigt tuff framtid där våra politiker måste våga ta ansvar. Medlemmar har det slitigt och påverkas starkt av att hela tiden bli av med kollegor och arbetar mot en budget i minus. Samtidigt ska undervisning och mål vara på topp. En ekvation som inte går ihop.”
Henrik Ljungqvists förslag är att skollokaler läggs ner:
– Man kan ha en skola i Malmköping, en i Flen och en 1-3 i Bettna. Alla andra lokaler måste bort.
Ljungqvist befarar att han på grund av sitt förslag kommer att “få en hatstorm” emot sig. Men han ser inget annat alternativ.
Och EK ledarskribent håller uppenbarligen med:
Det finns för många skolor och lokalerna är skolans största utgiftspost. Antalet elever kommer, precis som i alla andra kommuner att fortsätta att minska. Kommunen måste spara miljoner och kan därför inte lägga mer pengar på skolan.
Så vilken annan lösning än att fatta det svåra och smärtsamma beslutet att lägga ned skolor finns det?”
Ljungqvist befarar en “hatstorm” mot sig, på grund av att han föreslår nedläggningar av skolor. Och EK:s Emma Wange kallar ett beslut om nedläggningar “smärtsamt”. Båda är medvetna om att många kommer att uppfatta skolnedläggningar som förluster. Det handlar om geografisk närhet och trygghet för eleverna. Många menar säkert också att mindre och närbelägna skolor är faktorer som positivt påverkar studieresultaten. Och att följden av att tränga samman ett stort antal elever i en enhet kan leda till negativa följder i flera avseenden.
Alla borde vara överens om att det idag rimligtvis måste betraktas som uteslutet att försämra skolbarns och ungdomars skolmiljö och lärandeförutsättningar. Ja, de flesta är nog överens om att det som krävs är att skolmiljön, tryggheten, arbetsron och alla tänkbara förutsättningar för alla elevers lärande och utveckling förbättras.
Sveriges Lärare har energiskt påpekat att skolans resurstilldelning är underbudgeterad. De “röda siffror” som redovisas i många kommuner vad gäller skolan speglar i grunden att resurstilldelningen varit otillräcklig.
Genom underbudgetering är det ju ingen konst att att skapa budgetvillkor som leder till röda siffror för vilket kommunalt verksamhetsområde som helst. Det är bara att budgetera så att pengarna inte räcker. Detta gäller förvisso också den kommunala verksamheten som helhet.
En märklig vana i kommunala budgetsammanhang är också att om ett visst verksamhetsområde (till exempel skolan) visar “röda siffror” (på grund av “underbudgetering” eller någon annan orsak) så framställs propåer om att ett “sparande” (ofta ren nedskärning) måste till inom just det verksamhetsområdet. I det aktuella fallet: Skolan i Flen visar röda siffror. Alltså måste nedskärningar göras inom just skolans område.
Om det nu är så att man bestämt sig för att det finns en röd linje innebärande att försämringar inom skolan inte skall accepteras blir slutsatsen att resurser måste skjutas till på något sätt.
Finns det möjlighet att överföra resurser från något annat verksamhetsområde? Om inte finns naturligtvis möjlighet att öka kommunens totala resurser genom en skattehöjning! Men denna möjlighet tycks för många beslutsfattare och kommentatorer i realiteten inte existera på kartan.
Emma Wange skriver: “Kommunen måste spara (läs skära ned) miljoner och kan därför inte lägga mer pengar på skolan.”
Det betyder rimligen att Wange menar att utifrån att Flens kommun totalt har ett betydande underskott så måste nedskärningar till inom skolan.
Den slutsatsen är inte självklar. Om en utgångspunkt är att försämringar inom skolans område inte ska accepteras blir slutsatsen istället att skolan måste tillföras resurser; antingen genom omprioriteringar inom kommunens budget eller genom en inkomstökning i form av en ökning av kommunalskatten.
Att hindra nedskärningar inom skolan genom en skattehöjning kan vara en väg som de flesta kommuninvånarna ser som acceptabel välfärdspolitisk väg.
Men en skattehöjning tycks i vissa politiska läger var något av ett tabu. Särskilt i kommuner där M utgör en del av styret är motståndet starkt.
För dem som är av åsikten att försämringar inom skolan måste ses som något uteslutet finns också alternativet att även politiskt verka för riktade statliga bidrag till kommunerna. Det vill säga en ökad finansiering över statsskatten.
Samma sak som gäller skolan gäller också för till exempel sjukvården och äldreomsorgen. Även där bör en röd linje dras. Försämringar måste ses som uteslutna. Och även där bör gälla en offensiv inriktning på kraftiga förbättringar utifrån den situation som nu råder. Liksom i skolan går personalen inom dessa områden i många fall på knäna och behovet av resurstillskott är stort.
Slutsatsen måste bli att en expansion av den offentliga sektorns resurser inom områden som skola, vård och omsorg ur välfärdssynpunkt är i högsta grad motiverad. Som det ser ut idag verkar det tyvärr vara så att den del av de offentliga utgifterna för vilken de dominerande partierna förbehållslöst och med entusiasm förordar kraftig expansion handlar om den av Donald Trump beordrade militära upprustning av NATO-krigsmakten.
Inflikas kan att höjda skatter framöver bör kombineras med kompenserande transfereringar till dem med lägst disponibla inkomster och även kombineras med en ökad progressivitet i statsskatteskalan. Införande av progressiv kommunalskatt borde också diskuteras. Även så införandet på sikt av en real maximiinkomst. Genom kraftigt progressiv inkomstbeskattning skulle den maximala disponibla inkomsten kunna sättas till tre gånger medianinkomsten för heltidsarbetande. Till att börja med. Också kraftig beskattning av lyxkonsumtion skulle kunna vara ett av verktygen. Hursomhelst måste överklassen och den välbeställda medelklassens privatkonsumtion radikalt nedbringas. Både av anständighetsskäl och med hänsyn till det nödvändiga värnandet av klimatet och miljön.
Men åter till det nu aktuella problemet rörande den akuta skolkrisen i Flen med flera svenska kommuner.
Det krävs en kursomläggning. Det är lätt att hålla med Sveriges Lärare som har understrukit behovet av kraftfull satsning på skolan – och att nedskärningar måste betraktas som tabu.
Som tabu borde däremot inte skattehöjningar betraktas. Därmed har vi besvarat Emma Wanges fråga om “vilken annan lösning” det finns för att undvika “smärtsamma beslut”.
