Pär Salander:
Den mediala bevakningen av kriget i Mellanöstern utelämnar det historiska sammanhanget. Det som händer nu är nämligen inget nytt. Däremot är det en våldsam accentuering av konsekvensen av skapandet av den judiska staten Israel på den palestinska befolkningens bekostnad. Med den israeliske människorättsjuristen Michael Sfards ord: “Land grab and deportation”.
Detta helt nödvändiga sammanhang för förståelsen kan vi dock återskapa genom att lyssna på de kolonialistiska intentionerna hos den sionistiska rörelsens ledande politiker genom åren:
Sionismens fader Theodor Herzl skrev 1895 i sin dagbok kring hur ursprungsbefolkningen skulle hanteras: “Både exproprieringsprocessen och förflyttningen av de fattiga måste genomföras diskret och varsamt”. Vidare att den judiska staten skulle bli “en del av en försvarsmur för Europa i Asien, en civilisationens utpost mot barbariet.”
En annan ledande sionist, Vladimir Ze’ev Jabotinsky uttryckte (1923) att: “all ursprungsbefolkning i världen motsätter sig kolonialisterna så länge de har det minsta hopp om att kunna undvika faran i att bli koloniserade. Det är det som araberna i Palestina gör och det kommer de att fortsätta att göra…”.
Insiktsfullt, men sedan fortsätter han med att man trots det skall “förvandla Palestina till Israels land”.
Yosef Weitz, direktör för Judiska nationalfondens bosättaravdelning: ”Det måste vara klart att det inte finns plats för båda folken … Enda lösningen är ett Israel utan araber”.
Israels blivande förste premiärminister och landsfader David Ben-Gurion (1937): “Vi måste fördriva araberna och ta deras plats” och med “tvångsförflyttning skulle vi få ett vidsträckt område för bosättning … Jag stöder tvångsförflyttning. Jag kan inte se något omoraliskt i det.”
Moshe Sharett, Israels andra premiärminister uttryckte redan 1914 att “vi inte kommit till ett tomt land som vi ärver, utan vi har kommit för att ta över ett land från dem som bor där”.
Vi kan också läsa i den av USAs president Woodrow Wilsons utsända kommissionens rapport (1919 – King-Crane-rapporten) att “en judisk stat i Palestina bara kan grundas och upprätthållas med våld”. Vidare att “den icke-judiska befolkningen i Palestina – närmare 9/10 av hela befolkningen – är eftertryckligt emot hela det sionistiska programmet”.
Men det intresserade inte sionisterna. Den israeliska regeringens och Ben Gurions ‘Plan Dalet’ för den etniska rensningen av Palestina sjösattes – och fördrivningskatastrofen, Nakban, blev resultatet.
Terroriseringen av den palestinska befolkningen accentueras under åren 1947-49. Mer än 500 byar jämnades med marken, och 31 massakrer begångna mot civilbefolkningen har bekräftats. Hälften av den palestinska befolkningen, 750 000 personer, flydde eller fördrevs. En central aktör i det sammanhanget var terroristorganisationen Irgun, vars ledare Menachem Begin, senare även han premiärminister (1977).
Ben-Gurion jublar över resultatet när han 1948 vandrar i Jerusalem och noterar att i vissa områden ”finns där inga araber/…/ Det kommer förvisso att bli avsevärda förändringar i landet demografiska sammansättning”
I sin dagbok skriver han vidare att det ”Nu finns behov av en stark och brutal reaktion … Under operationen finns inget behov av att skilja mellan skyldig och icke skyldig”.
Samma år mördas för övrigt FN-medlaren Folke Bernadotte. Mördaren, Yehoshua Cohen, ställdes aldrig inför rätta utan blev i stället bäste vän och livvakt åt just premiärminister Ben-Gurion.
Palestinier utgjorde 1919 90 procent av befolkningen, 1947 hade det sjunkit till 67 procent, för att efter Nakba reduceras till 33 procent. Man exproprierade palestiniers markinnehav och de som flytt/fördrivits fick inte återvända. Judar från världens alla hörn var däremot välkomna att ta över.
När vi nu lyssnat på dessa ledande israeliska politiker/premiärministrar så beskriver de själva med emfas och utan att darra på manschetten, en ambition som närmast kvalificerar som definition av begreppet “bosättarkolonialism’.
Uttrycket “Ett folk utan land till ett land utan folk’, som senare lanserades kan nog snarast ses som en slogan för att kamouflera agerandet. Etnisk rensning blev ju inte riktigt commes-il-faut när kolonialism i övrigt gick mot sitt slut. En annan premiärminister, Golda Meir, yttrade för övrigt 1969 att “det finns inget som heter palestinier … de existerar inte”.
Vi kan stanna här. Historien upprepar sig sedan dessvärre. Dagens israeliska regeringsföreträdare återspeglar sina föregångare. Nissim Vaturi, vice talman i det israeliska parlamentet (Knesset) har uppmanat till grundlighet: ”Utradera Gaza./…/ Lämna inte ens ett barn”.
Med samma höga tonläge menar Israels utrikesminister Katz att FNs hjälporganisation för Palestina-flyktingar (UNRWA) är “Hamas civila arm” och det israeliska parlamentet har lyft frågan om UNRWA är en “terroristorganisation”. Inget talar för detta, och vi vet också att UNRWA är en förutsättning för undvikande av just svält hos palestinier. Det är kanske där skon klämmer – UNRWA söker hindra den massvält som Israel enligt Internationella brottmålsdomstolen (ICC) medvetet söker framkalla.
Det är vidare talande att säkerhetsminister Ben Gvir betraktar Baruch Goldstein som sin ‘hjälte’. Goldstein var den bosättare som 1994 steg in i en moské i Hebron och under bönestunden sköt ihjäl 29 palestinier.
Den etniska rensningen fortsätter – palestinier fördrivs och bosättare tar över. FN har i mängder av resolutioner tagit upp och fördömt olika uttryck för denna politik, som kan sammanfattas av Resolution 2334/2016. Säkerhetsrådet fördömde då ”expansionen av bosättningar, inflyttandet av israeliska bosättare, konfiskering av land, förstörandet av hem och fördrivning av civila palestinier, i brott mot internationell lag och relevanta resolutioner.” Flertalet internationella människorättsorganisationer, men även FN-rapport (ESCWA 2017) talar om etnisk rensning och att Israel bryter mot Apartheidkonventionen. ICC har påtalat att bosättar-politiken är ett brott mot Genévekonventionen (IV) liksom muren runt Västbanken. Vidare anklagar ICC premiärminister Netanyahu och försvarsminister Gallant för krigsbrott och Internationella domstolen (ICJ) anklagar Israel för folkmord och nu senast att ockupationen av Västbanken är olaglig.
Israel bryr sig inte och framför allt USA/väst låter det ske. Man beklagar lidandet, manar till återhållsamhet, men återkommer till ‘Israels rätt att försvara sig’ – och USAs vapenleveranser slår rekord.
Inte minst utrikesminister Malmer Stenergard tycks ha gjort uttrycket ’Israels rätt att försvara sig’ till sitt mantra. Däremot nämner hon inte att en ockupationsmakt som Israel enligt internationell lag inte har några rättigheter gentemot de ockuperade, däremot skyldigheter att se till de ockuperades väl och ve. Inte heller nämns att palestinierna har rätt att göra uppror. FN legitimerar (t.ex. 37/43-1982) nämligen “kampen för självständighet, territoriell integritet, nationell enhet och befrielse från utländsk dominans och utländsk ockupation med alla tillgängliga medel, inklusive väpnad kamp.”
Det innebär naturligtvis inte att Hamas har fria händer och att terrorinslagen i form av dödande av civila i attacken 7 okt för ett år sedan kan rättfärdigas, men det innebär att man inte kan bedöma palestiniernas och Israels agerande utifrån samma måttstock. Det är inte två jämbördiga parter. Israel är en kolonialstat och en ockupationsmakt som ägnar sig åt etnisk rensning, och palestinierna är det folk som utsätts för den etniska rensningen. Israel och relationen till den palestinska befolkningen kan idag för övrigt närmast ses som en levande utställning över en tidigare kolonialt präglad tid.
Mellanöstern brinner och vi ser inget slut. Det mest naturliga vore en enstats-lösning, dvs palestinier och judar i samma stat där medborgarskapet har samma innebörd för alla. Men det är naturligtvis helt otänkbart för Israel som under 75 år verkat för just en exklusivt judisk stat: “Vi måste fördriva araberna och ta deras plats” som Ben-Gurion ju uttryckte det. Återstår då att söka återaktivera tvåstats-lösningen, men Knesset har nyligt deklarerat att det strider mot israelisk lag och kan därför inte komma i fråga.
Om det sionistiska, det vill säga det kolonialistiska, projektet innebärande en expansiv judisk stat tillåts fortsätta kommer Mellanöstern också fortsätta att brinna.
Våld har alltid fött motstånd i olika former. Vi vet idag att självmordsbombare i första hand motiveras av vilja till motstånd mot ockupationen, och inte av religiös fundamentalism. Det är uppenbart att USA/Väst inte menar allvar med de vackra orden om ‘alla människors lika värde’, när man helt ignorerar den palestinska befolkningens legitima intressen. Man tar inte möjligheten att via bojkott och sanktioner pressa Israel till att begrava sitt bosättarkoloniala projekt. Någon annan väg till att släcka elden är det svårt att se. Helvetet lär därför fortsätta.
Avslutningsvis hör vi i dagarna om Israels mord på ledare i Hamas och Hizbollah. Det är heller ingen nyhet. Den israeliske forskaren och journalisten Ronen Bergman har tidigare visat på hur den israeliska säkerhetstjänsten Mossad genom åren genomfört tusentals riktade mord mot politiska motståndare.
Pär Salander,
Umeå
