Karin Fridell Anter, ordförande i föreningen Stöttepelaren – en stödförening för ensamkommande barn och ungdomar:
På en presskonferens den 24 november 2015 deklarerade statsminister Stefan Löfven (s) och den gråtande vice statsministern Åsa Romson (mp) att Sverige behövde ett “andrum” i migrationspolitiken och att den svenska asyllagstiftningen tillfälligt skulle anpassas till minimikrav enligt internationell rätt.
Nu, åtta år senare, kan vi konstatera att både “andrummet” och den tillfälliga skärpningen blev permanenta. Idag gör Tidöregeringen vad de kan för att få Sveriges migrationspolitisk att tänjas ännu längre, till långt under det som krävs i de internationella konventioner som Sverige undertecknat.
Målet är uppenbart – att kasta ut så många invandrare som möjligt och göra Sverige så ogästvänligt att ingen som inte är född här frivilligt skulle vilja bo här.
Och samtidigt talar man om rättssäkerhet. Det är ett hån. Den lag som antogs sommaren 2016 begränsade flyktingars möjlighet att få asyl och tog bort möjligheten till permanenta uppehållstillstånd. Med retroaktiv verkan. Just detta retroaktiva är den allra värsta kränkningen av rättssäkerheten. En lag som inte gällde när de flyende kom till Sverige, men som ändå begränsar deras möjligheter att få trygghet här. Sådan retroaktiv lagstiftning är inte värdigt ett land som kallar sig en rättsstat.
De åtta åren sedan november 2015 har inneburit mycket sorg och förtvivlan hos människor som hade trott på Sveriges löften om rättssäkerhet och human behandling – både de som kom och vi som tog emot dem. Vi minns med sorg dem som inte orkade utan avslutade sina egna liv. Andra tvingades iväg till ett ”hemland” där många av dem inte ens hade varit. Många flydde till andra länder i Europa där deras asylskäl togs på allvar och de fick en chans att bygga sig den framtid de nekats i Sverige. Och ytterligare andra blev kvar i Sverige utan rättigheter, som den del av det skuggsamhälle som alla politiker säger sig vilja bekämpa.
Men vi lät inte detta ske utan kamp. Flyktingungdomar organiserade sig och krävde att slippa utvisningar till Afghanistan. Människor som lärt känna flyktingar drev deras rättigheter gentemot staten och ställde samtidigt upp med mat, husrum, advokathjälp och psykologiskt stöd. Den gemensamma kampen tvingade fram en “gymnasielag” som visserligen var både otydlig och godtycklig men som ändå har lett till att minst 5000 unga människor fått gymnasieutbildning, arbete och uppehållstillstånd.
Vi ger inte upp. I massmedia finns det idag inte mycket plats för unga flyktingar som har levt en tredjedel av sina liv i Sverige och ändå inte tillåts känna trygghet. Rasismen mot svarthåriga och mot dem som antas vara muslimer skapar bitterhet och rädsla – men samtidigt finns fortfarande en levande solidaritetsrörelse som tillsammans med dem kämpar för rättssäkerhet och humanitet.
24 november är ingen dag att fira. Men det är en dag att minnas. Låt oss inte glömma den svenska statens svek mot asylsökande medmänniskor – och låt oss kämpa för ett samhälle där “solidaritet” inte bara är ett tomt ord.
Uppsala 24 november 2023
Karin Fridell Anter
Ordförande för Stöttepelaren – stödförening för ensamkommande barn och ungdomar
