Kari Parman:
Att stödja politiska partier på högerkanten kräver, för att uttrycka det milt, en monumental blindhet inför samhällets utveckling och den politik som format den. Marknadsliberalismen, med sin tro på att fria marknader och minimal statlig inblandning är lösningen på alla problem, har dominerat den politiska agendan i decennier. Resultatet är tydligt: ökade ekonomiska klyftor, urholkade välfärdssystem och en växande känsla av otrygghet hos stora delar av befolkningen.
Det är svårt att förstå hur någon kan blunda för de uppenbara konsekvenserna av den marknadsliberala politiken. Det räcker att lyfta blicken och se sig omkring. I storstäderna växer de sociala klyftorna. De som har råd bor i välmående områden med privatskolor, nyrenoverade bostäder och högklassiga vårdinrättningar, medan de med lägre inkomster trängs i förorter med dåligt underhållna bostäder, eftersatta skolor och undermålig kollektivtrafik.
Ändå fortsätter högerpartierna att driva en politik som förstärker dessa orättvisor. Skattesänkningar för höginkomsttagare framställs som nödvändiga för att ”stimulera ekonomin”, trots att forskningen gång på gång visat att dessa reformer framför allt gynnar de rikaste. Samtidigt drabbas de mest utsatta i samhället av nedskärningar i välfärden och ökade kostnader för allt från sjukvård till kollektivtrafik.
Marknadsliberalismen bygger på idén att marknaden, om den lämnas tillräckligt fri, kommer att lösa de flesta problem. Det är en lockande tanke, men också en farlig illusion. Högerns mantra om individens ansvar och valfrihet låter bra i teorin, men i praktiken leder det ofta till att människor lämnas i sticket. När staten drar sig tillbaka från viktiga områden som sjukvård, utbildning och bostadsförsörjning blir det den enskilde som får betala priset – och för många är priset alldeles för högt.
Ett tydligt exempel är privatiseringen av välfärden. Den marknadsliberala högern har länge hävdat att privata aktörer skulle öka effektiviteten och kvaliteten inom vård och skola. I verkligheten har det ofta lett till ökade kostnader och sämre resultat. Privata skolor prioriterar vinst före elevernas behov, och vårdföretag skär ned på personal för att maximera avkastningen till sina aktieägare.
Det vore enkelt att rikta all kritik mot de traditionella högerpartierna, men sanningen är att även socialdemokratin har bidragit till marknadsliberalismens framfart. Istället för att stå emot har socialdemokratiska regeringar ofta anammat högerns politik. Privatiseringarna av offentliga verksamheter, införandet av skattesubventioner för välbärgade och nedskärningarna i socialförsäkringarna har i många fall drivits igenom med stöd av socialdemokratin.
Socialdemokratin har förlorat sin själ i jakten på medelklassens röster. Istället för att stå upp för jämlikhet och solidaritet har man anpassat sig till en politisk agenda där individens ansvar och marknadens lösningar sätts i första rummet. Resultatet är en urholkning av välfärdsstaten och en politik som alltmer liknar den som drivs av högern.
Konsekvenserna av den marknadsliberala politiken är tydliga. Klyftorna i samhället ökar, både ekonomiskt och geografiskt. I vissa områden är arbetslösheten och fattigdomen hög, medan andra präglas av välstånd och tillväxt. Det är ett samhälle där människors möjligheter att lyckas beror mer på deras föräldrars inkomster än på deras egen talang och hårda arbete.
De sociala problemen som följer i spåren av denna utveckling är enorma. Ojämlikheten leder till ökade hälsoskillnader, där de med låga inkomster löper större risk att drabbas av sjukdomar och har kortare livslängd. Den bidrar också till social oro, med ökande kriminalitet och misstro mellan olika grupper i samhället.
Att förändra samhället kräver att vi vågar utmana den marknadsliberala logiken. Det innebär att vi måste kräva en politik som sätter människors behov före företagens vinster. Vi behöver en stark offentlig sektor som kan garantera alla medborgare tillgång till utbildning, vård och bostäder. Vi behöver en progressiv skattepolitik som omfördelar resurser och minskar klyftorna.
Framför allt behöver vi en ny politisk rörelse som vågar ifrågasätta de grundläggande antaganden som ligger till grund för den marknadsliberala politiken. Det handlar om att återupprätta tron på att politik kan användas för att skapa ett bättre samhälle, där alla har lika möjligheter och ingen lämnas utanför.
Att stödja högerns politik är inte bara kortsiktigt – det är också skadligt för samhället som helhet. Det är hög tid att vi inser detta och arbetar för en framtid där solidaritet och rättvisa står i centrum.
Kari Parman
Gnosjö
