Jag hörde på radion, P1, för en tid sedan att priset på ansiktsmasker/skyddsmasker har stigit kraftigt i Italien. Inom bara ett par dagar hade priset stigit från 70 kronor till 400 kronor. Detta på grund av Coronaviruset, risken för smittospridning och att många nu vill ha ansiktsmasker.
Det berodde inte på att det helt plötsligt blivit dyrare att tillverka dessa ansiktsmasker, eller att handlarna fått några ökade kostnader.
Det berodde på lagen om “tillgång och efterfrågan”. När efterfrågan överstiger tillgången, finns det de som passar på att utnyttja situationen. Man höjer priset för att sko sig extra mycket.
Det här “fenomenet” förekommer i stort, och i smått.
Ett annat exempel är melodifestivalen som gick av stapeln här i Eskilstuna nyligen. Det begränsade antalet biljetter tog slut på några minuter.
Nu visar det sig att alla som köpt biljetter inte har för avsikt att gå på detta, i mitt tycke, musikaliska spektakel.
Många köpte på sig ett stort antal biljetter för att sälja vidare, och därmed profiter på dessa biljetter. Biljetter annonserades nu ut “på nätet” till flera gånger högre pris.
Alltså lagen om “tillgång och efterfrågan”.
Osmakligt tycker en del. Smart tycker kanske andra. Ett fiffigt sätt att tjäna pengar utan att anstränga sig speciellt mycket.
Motsvarande logik finns också på bostadsmarknaden. En “lagom” stor bostadsbrist gör att hyresnivåerna trissas upp när många efterfrågar de få lägenheter som bjuds ut. Hyrorna trissas upp och fastighetsägare kan göra sig oförtjänt stora vinster. Även andra- och tredjehandsuthyrning och svartkontrakt följer i bostadsbristen fotspår. “Den enes nöd, den andres bröd”
Ingen säger att det är bra med en “lagom” bostadsbrist. Men innerst inne är det den heta drömmen.
Lagen om “tillgång och efterfrågan” igen.
Samma på arbetsmarknaden. En “lagom” stor arbetslöshet gör att arbetarna “håller sig i skinnet”. När man vet att det finns arbetslösa som väntar på att överta jobbet för halva lönen så dämpas lönekraven. Naturligtvis går ingen ut öppet och säger att “lagom” arbetslöshet är bra för marknadsekonomin. Men många tycker nog så innerst inne.
Lagen om “tillgång och efterfrågan”.
Det finns många andra exempel på hur osolidariskt det här systemet fungerar. Under oåren runt 1917 då det rådde livsmedelsbrist och vi hade de så kallade “brödupproren”, var det inte ovanligt att handlare och grossister låg och tjyvhöll på matvaror i väntan på att priserna skulle trissas upp.
Ransonering i kristider för att motverka lagen om “tillgång och efterfrågan”
Under andra världskriget rådde matbrist i Sverige. Därför infördes ransonering. Varje person, vuxna och barn, tilldelades ransoneringskort. Syftet var att alla skulle få tillräckligt med mat, kläder och skor, för att klara sig.
Det var ransonering på en lång rad varor. Tvättmedel, mjölk, bröd, fläsk och kött, ost, risgryn, matfett, ägg, havregryn, korngryn, makaroner, frukt, ärter, bönor, potatismjöl, salt och socker, skor, textilier, ved och mycket mycket annat.
Det var huvudsakligen Statens Livsmedelskommission som hanterade denna ransonering. Och det upprättades kristidsnämnder i kommunerna som delade ut ransoneringskorten.
Min lilla låda med värdefullt innehåll
I min ägo har jag en liten låda efter mina saliga föräldrar. I denna låda har de sparat en mängd ransoneringskort som blivit över. Där finns även ransoneringskort utfärdade för mig, som då var nyfödd. Kul att se såhär nästan 76 år efteråt. Felstavad blev jag också. Mitt andranamn är Tore (efter min far), inte Ture, som det står på ett av korten.
Ransoneringen upphörde för flertalet varor efter krigets slut. Men fortsatte för andra under hela 1940-talet. Kafferansoneringen pågick till 1951.
Bland dessa ransoneringskort hittar jag även något som heter “Militärt inköpskort. Kött- och Fläskvaror”.
Jag hittar även ett “Inköpsbevis för ved för bränsleåret 1945/46” som min far fått. Detta tillståndsbevis är utfärdat av “Statens Bränslekommission”. Där nämns ved jag aldrig hört talas om. Det är “pannved”, “splitved”, “ribbved och bakar” och “utskottsved”.
Jag minns att vi bodde i ett gammalt flerfamiljsträhus. Ett rum och kök. Vedspis i köket och kakelugn i rummet. Så det gick nog åt en del ved för att hålla kylan borta på vintrarna. Rinnande kallvatten, så varmvatten fick värmas på vedspisen.
Bada och hålla sig ren gjorde man i Oxelösunds Badhus.
Ransoneringen var, som sagt, ett sätt att motverka lagen om “tillgång och efterfrågan” så att alla skulle garanteras sin beskärda del.
Naturligtvis fanns det då, som nu, osolidariska människor som utnyttjade systemet på olika sätt för att sko sig. Bland annat de så kallade “hamstrarna”, som köpte på sig mer livsmedel än de behövde, för att sedan sälja vidare med ett rejält prispåslag.
“Jag känner mig skamsen över att det finns fullvuxet folk som inför en påfrestning genast tappar huvudet och egoistiskt förgäter all samhällssolidaritet”, dundrade statsminister Per-Albin Hansson en kort tid efter krigsutbrottet, enligt en artikel Ransonering vardagsmat under beredskapsåren, skriven av Maria Kanje, Kalmar Museum.
Stora kampanjer med “Fru Hamsterlund” som symbol skulle lära medborgarna det illojala i att hamstra.
Astrid Lindgren skriver ofta om ransoneringskorten i sina krigsdagböcker. Hon betonade dock hur gott ställt folket i Sverige hade det i jämförelse med resten av Europa:
“Våra ransoneringar av allting är, tycker jag, så rikliga, att man formligen blir ruinerad av att köpa ut allt man är berättigad till”, skriver Astrid Lindgren enligt samma artikel av Maria Kanje.
Rolf Waltersson
