Håkan Blomqvists artikel har också varit publicerad i nättidningen Internationalen.
“Pogromernas återkomst”. “Den värsta massakern på judar sedan Förintelsen”. Försöken att ge namn åt attacken som dödade kanske 1 200 israeler och andra den 7 oktober i fjol har varit många. En rent militär utbrytning från koncentrationslägret Gaza, har det istället kallats från propalestinskt håll. Eller ett heroiskt försök att spränga bojorna och äntligen slå tillbaka. Liksom att anklagelser om barnamord, våldtäkter och massakrer på civila hör till sionistisk propaganda.
Men rakt igenom mediaflöden och krigspropaganda framträder genom svåruthärdliga vittnesmål fasorna som vapenlösa människor upplevde på marken, i hem, förskolor, skyddsrum och festivalområdet.
Går det ens att påminna om det nu, när den israeliska krigsmaktens bombvält krossat tiotusentals, kanske hundratusen, liv och förvandlar Gaza, södra Beirut, delar av Västbanken och Jemen till ruinlandskap?
Jo, det måste vi göra, både för de mänskliga sorgernas skull och för vår egen förmåga att försöka begripa.
“Jag blir tokig, jag visste det, jag visste vad Netanyahu skulle göra”, utbrast en förtvivlad judisk bekant när den israeliska hämndens timma slog.
För den israeliska högerregimen var Hamasattacken inte bara förödmjukande utan samtidigt en skänk från ovan. Härmed krossades vad som återstod av den israeliska fredsrörelsen och massprotesterna för att fälla regimen. Inte bara för att även s k “fredskibbutzer” förstördes med mördade aktivister som kvinno- och fredsförkämpen Vivian Silver, en av grundarna av den israeliska människorättsorganisationen till försvar för palestinierna, B’Tselem, utan för det mentalitetsskifte som följde i den israeliska befolkningen.
”Det gick så fort”, förklarade författaren David Grossman i en intervju med Sveriges Radios Cecilia Uddén (5 okt) om hur många av hans vänner som under ett liv verkat för fredliga lösningar och slut på ockupationen vände på klacken och tog avstånd från sin tidigare “naivitet”. Det gällde också för honom själv, trots att han insåg vad ockupationen inte bara hade gjort med palestinierna utan också med israelerna.
Sådan är krigets – och kolonialismens – mordiska logik.
Att 7 oktober inte “startade” kriget, som västmedia pumpar ut, behöver knappast kommenteras.
Israel har fört krig mot Gaza gång på gång efter förseglingen 2007, både i form av dödliga räder och bombkampanjer som “Gjutet bly” kring årsskiftet 2008-09 med bortåt 1 400 dödade palestinier, de flesta civila, och 13 dödade israeler (varav tre civila), proportioner som liknar de forna kolonialkrigens epok.
För att inte tala om alla andra attacker, massakrer, riktade mord och förstörelser som inte kan urskuldas som “försvar”.
7:e oktober har mot den bakgrunden beskrivits som en exploderande tryckkokare. Uppladdningen av åratals förtvivlan och raseri utgjorde i det synsättet Hamas’ drivkraft. Säkert så. Men bör här ändå inte ha funnits någon plan, någon kalkyl, utöver den direkta operationens genomförande?
En av de främsta kännarna av Mellanösterns politik, Gilbert Achcar, diskuterade det i en artikel “Al-Aqsa Flood and Miscalculation” (6 dec 2023). Antingen, menade Achcar, var de som planerade operationen omedvetna om att den skulle resultera i en katastrof även om de hade strategiska hopp om att bryta dödläget och återföra Palestina på dagordningen. Eller så “ägnade de sig åt önsketänkande i hopp om gudomliga mirakler enligt den religiösa logik som karaktäriserar den Islamiska Motståndsrörelsen (Hamas)”.
Den uttalade förhoppningen var att Al-Aqsa-floden skulle utlösa ett allmänt krig mot staten Israel där palestinier var de än befann sig, liksom araber och muslimer överallt skulle delta. Det tydligaste uttrycket för den illusionen, menar Achcar, var maningen till den arabiska världen från Muhammed al-Deif, befälhavaren för al-Qassambrigaderna, under attackens gryning.
Efter att ha brännmärkt den sionistiska statens förbrytelser förklarade han över radion:
Vi beslutade att sätta stopp för allt detta, med Guds hjälp, så att fienden förstår att tiden för dem att njuta utan att ställas till svars är över (…) Våra rättfärdiga Mujahedins, detta är dagen för er att låta denna kriminella fiende förstå att deras tid är slut (…) Kämpa, och änglarna kommer att kämpa tillsammans med er som er förtrupp. Gud kommer att förstärka er med änglar till häst och uppfylla sitt löfte till er … Vårt unga folk på Västbanken, hela vårt folk oavsett organisation, idag är er dag att sopa bort denna ockupant och dessa bosättare från hela vårt land på Västbanken och låta dem betala för brotten de har begått under dessa långa, svåra år.”
Alla “bröder i det islamiska motståndet”, i Libanon, Iran, Jemen, Irak och Syrien manades att denna dag förenas för att svepa undan ockupanterna.
Idag, idag, ska alla som har ett vapen ta fram det för tiden har kommit, den som inte har ett skjutvapen kan använda sin kniv, sin hacka, yxa, Molotovcoctail, lastbil, bulldozer eller bil… Detta är dagen för den stora revolten för att få ett slut på den sista ockupationen och den sista apartheidregimen i världen.”
Maningen dränktes under de israeliska bombmattorna och larvfötterna, som smulade sönder livet i Gaza och nu väller ut över hela regionen.
Liksom även minnet av den 7 oktober som på årsdagen åkallas i hela västvärlden som terrorns triumf och krigets år noll, som sörjs av miljoner judar och tände ett ögonblicks hopp hos palestinier och undertryckta.
Till skillnad från forna tiders pogromer utgjordes ju Hamasattacken av en noggrant planerad militär operation, planerad under mycket lång tid. Detta var kanske det mest skrämmande för den israeliska statsledningen. Genombrytningarna av den högteknologiska barriären, erövrandet och krossandet av militär- och polisförläggningar chockade Mellanösterns överlägsna militärmakt.
Massakrerna på civila utgjorde det bestialiska vittnesmålet för världen medan det militära israeliska nederlaget innehöll budskapets själva kärna för regimen. Därav det besinningslösa svaret, ingen skulle få tro att den israeliska krigsmakten kan besegras, oavsett priset – och oavsett gisslans liv.
I de israeliska protesterna mot högerregimens nonchalans kring gisslan har det så kallade “Hannibal-direktivet” för den israeliska krigsmakten IDF lyfts.
Det hemliga direktivet, från mitten av 1980-talet, tycks ha gällt tillfångatagna soldater, hellre låta döda dem än att de blir till kostbar gisslan. Direktivet ska ha avskaffats 2016, men anklagelser riktas mot regeringen att det ännu i praktiken gällde för civila vid Gaza.
IDF:s helikoptrar och drönare påstås ha beskjutit Hamasfordon med gisslan på väg tillbaka till Gaza. I ett inslag på SR (Radiokorrespondenterna 3 sept 2024, “Hannibal-direktivet – Israels kontroversiella taktik”) hävdar SR:s Cecilia Uddén, Johan-Mathias Sommarström och Samar Hadrous att direktivet tycks ha gällt när IDF slog tillbaka, bl a ska en byggnad i kibbutzen Be’eri där civila sökt skydd ha beskjutits av en stridsvagn med femton döda som följd. En av de överlevande israelerna gick kort efter händelsen ut i israelisk media med sitt vittnesmål om det inträffade.
Idag har SR försett reportaget med texten: “RÄTTELSE” där den israeliska militären hävdar att det inte är ”klarlagt” vad som hände men att de flesta “troligen dödades av Hamas”. I Emma Bouvins reportage i Dagens Nyheter ett år efteråt (6 okt) vidhåller emellertid en överlevande att IDF besköt byggnaden varvid alla skrik, från barn, tystnade. “I månader har vi krävt en oberoende utredning.”
Nej, det betyder inte att den israeliska armén låg bakom massakrerna på de civila, det var utbrytningen av Hamasstyrkorna med dess allierade som inte bara sprängde upp gränsbarriärerna utan även ledde till den följande händelseutvecklingen.
Den militära operationen medförde också massakrer på obeväpnade civila och gav Israels extrema högerregim förevändningen den behövde.
Idag ekar 7 oktober som en påminnelse bland judar i Israel och världen om århundraden av skräck och massakrer medan den för palestinier, libaneser och en växande världsopinion tenderar att försvinna under folkmordskrigets rasmassor – eller förvandlas till en försvinnande fotnot.
För några av mina judiska vänner har denna glömska skett alltför hastigt för att inte andas av historiens upplagringar av fientlighet mot judar, som i Marx’ ord: “Traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna.” (Karl Marx: Louis Bonapartes Adertone Brumaire).
För kamrater i Palestinasolidariteten kunde snarare framhållas Marx’ vrede mot den engelska chauvinismen under det så kallade Sepoy-upproret 1857 i Indien, där indiska soldater under revolten mot förtrycket även mördade brittiska civila, kvinnor och barn:
Hur avskyvärt sepoys beteende än är, är det bara en reflex i koncentrerad form av Englands eget beteende i Indien. (…) Det finns i den mänskliga historien något som liknar vedergällning, och det är den historiska vedergällningens regel att dess redskap inte smids av de förtryckta, utan av förtryckaren själv.”
Han kallade det “den historiska vedergällningens regel.”
Håkan Blomqvist
