Den brittiska överklassens främsta politiska representant, högerledaren Boris Johnson, överlägger i dag på Harpsund med det svenska socialdemokratiska partiets ordförande och Sveriges statsminister Magdalena Andersson.
Boris Johnson ska efter överläggningen med Magdalena Andersson hasta vidare till Finland för att där överlägga med den socialdemokratiska statsministern Sanna Marin.
Boris Johnsons hastigt påkomna expedition är naturligtvis ett led i den påverkanskampanj som från främst USA och Storbritannien sedan länge bedrivits gentemot Sverige och Finland. En kampanj som syftat till att knyta de två formellt alliansfria nordiska staterna till den kärnvapenbestyckade militäralliansen NATO. Och nu är det tänkt att det sista steget, innebärande också formellt medlemskap, ska tas.
Förutom de kärnvapenbestyckade politiska intressenterna trycker naturligtvis också det profitjagande västliga militär-industriella komplexet på för att inkorporera Sverige i NATO, och samtidigt skruva upp den militära rustningsnivån.
Frapperande är hur sorglöst och beredvilligt Finlands och Sveriges socialdemokratiska partiledningar nu kastar sig i armarna på en militärallians dominerad av USA, det senaste dryga halvseklets mest aggressiva militärmakt, kupp-understödjare och diktaturkramare. De finska och svenska socialdemokratiska ledarnas försök att anlägga en eftertänksam mask är ett lätt genomskådat hyckleri och ett hån mot gräsrötterna i den egna rörelsen. I Sverige har krigsministern Peter Hultqvist under många år krattat manegen genom en idog verksamhet syftande till att ständigt knyta Sverige närmare NATO.
Hultqvists undergrävande verksamhet har bland annat bestått i att sjösätta speciella militära samarbeten med kärnvapenmakterna USA, Frankrike och Storbritannien. Samarbetsprojektet med Johnsons Storbritannien heter Joint Expeditionary Force (JEF). Det handlar om en multi-statlig insatsstyrka med uppgift att kunna rycka ut till områden som Västasien och Arktis. I egna dokument fastslås att styrkan skall “på kort varsel kunna sättas in varsomhelst i världen”. I grunden handlar det om att med militära insatser understödja ekonomiska intressen i form av transportrutter, investeringar och kontroll av råvarukällor. Och det vore naivt att utesluta att tanken är att styrkan också ska kunna sättas in mot folkliga rörelser som hotar kapitalistiska och stormaktsvänliga regimer.
Sveriges Radio P1 kunde i morse berätta att överläggningarna mellan Johnson och Andersson också skall beröra just Joint Expeditionary Force. Däremot kommenterades inte det uppenbara förhållandet att Sveriges medlemskap i JEF i sig är ett brott mot den alliansfrihet som Hultqvist så skamlöst hycklande och gång på gång påstått vara den svenska så kallade säkerhetspolitikens grundval. Och så har det länge varit: vårt lands dominerande medier har mer eller mindre låtsats som att det regnar när det ena flagranta steget efter det andra bort från alliansfriheten tagits.
I kampen mellan de militaristiska kapitalistiska blocken har Sveriges kapitalister, vapenmånglare, borgare och låtsassocialdemokrater valt att nu reservationslöst verka för en anslutning till ett av dem – det så kallade transatlantiska, västliga blocket. Och samtidigt skallar hurraropen för den våg av ökade militära rustningar som påbjudits av NATO-ledningen. Vad gäller det senare är det onekligen sorgligt att tvingas konstatera att till och med Vänsterpartiet står i ett hörn och hurrar.
Vi har å andra sidan glädjande nog kunnat konstatera att de socialdemokratiska så kallade sidoorganisationerna – Kvinnoförbundet, förbundet Tro och Solidaritet och ungdomsförbundet SSU – ställt sig avvisande till en svensk NATO-anslutning. Och bland partiets gräsrötter och väljare finns förvisso många som nu med bedrövelse och bestörtning betraktar ledningens skamlösa manövrer.
Det som nu krävs är att arbetarrörelsens folk vänder den låtsas-socialdemokratiska ledningen ryggen. Initiativ har i dagarna tagits till att på internationell basis bygga upp en antimilitaristisk sammanslutning av socialister, med målet att bekämpa militarismen i alla länder. En förberedande digital konferens har hållits med deltagare från Ryssland, Ukraina, Sverige, Belgien, Italien, Spanien, Schweiz, USA och Irland. Målsättningen är att i alla länder bygga socialistiska anti-militaristiska rörelser underifrån. Solidariskt ska dessa rörelser i samverkan bekämpa militarismen och verka för avrustning och en anständig värld.
Är det ett realistiskt projekt? Självklart är det det! Det svarar mot vad de flesta människorna ser som enkel anständighet. Därför handlar det i grunden bara om vilja, uthållighet och organisationsförmåga.
Det militaristiska, borgerliga och låtsas-socialdemokratiska etablissemanget, liksom alla nationalistiska demagoger världen över, kommer naturligtvis att bedriva en intensiv kampanj mot projektet. Aktivister kommer att hånas, trakasseras och förföljas. Men en sak vet vi: Om inte militarismen besegras går världen mot en säker katastrof.
Hoppet står idag till en sammanslutning och förstärkning av freds- och miljörörelserna med en genuint socialistisk rörelse för jämlikhet och internationell solidaritet.
