Varje gång protester i Iran rapporteras ryser det längs ryggraden. Är bilderna äkta, vad händer sedan, vem fängslas, vem torteras i detta nu? Måtte protesterna bli fler, måtte de växa, må demonstranterna klara sig. Är revolutionen äntligen här? Varje gång har svaret varit nej. Förtryckarna, folkets utsugare sitter gjutna i starkare cement än vad man vill tro. Västvärlden fördömer repressionen med ord, medan företagen tjänar multum på övervakningsteknologi som de tillhandahåller regimen. Regimen fördömer å sin sida “utländsk inblandning” samtidigt som man sluter lukrativa affärskontrakt med svenska och europeiska bolagsjättar. “Båda sidor” manades nyligen till lugn av våra europeiska regeringar. De som skjuter ihjäl demonstranter och de som blir ihjälskjutna, de som fängslar och de 1000 som fängslats, torterarna och de torterade. Så pågår charaden mellan den Islamiska regimen och väst. Och delar av vänstern sjunger med. “Väst vill ha revolution i Iran”, säger de och håller därför arbetarklassens revolt på armlängds avstånd. Inte ett ord av fördömanden mot den fascistliknande regimens repression hörs, det ligger längre ned på prioriteringslistan när man ska spela med i den “anti-imperialistiska” kraften. När den enda verkliga anti-imperialistiska kraft som finns är den iranska arbetarklassen som kräver “pengarna tillbaka från de profiterande prästerna”. Azadi, Istiqlal, Jomhooriye Irani! – Frihet, självständighet, iransk republik har hörts eka mellan husen som ett eko av revolutionen 1979:s anti-imperialistiska, radikala frihetskamp. Det är genom att förstärka dessa krafter, ge liv åt en demokratisk revolution vars seger är basen för en socialistiskt revolutionär kamp, som en verklig kamp mot den inhemska kapitalismen av nödvändighet beroende av imperialismen förs. Det kan inte finnas någon verklig antikolonial självständighet utan socialism. Iran av idag ingår i den världskapitalistiska sfären, ekonomin ligger i händerna på ett fåtal profitörer många av vilka inte vill se något annat än en ekonomisk öppning mot väst oavsett retorik om anti-imperialism. Denna reaktionära kapitalistiska “läpparnas anti-imperialism” har från början haft syftet att slå ner på varje folkligt uttryck som kan utvecklas i socialistisk och verkligt anti-imperialistisk riktning.
Imperialismens två falanger, den som söker fördjupat samarbete för att gynna de krafter inom regimen som vill öppna ekonomin ytterligare för utlandet och den som vill kopiera scenariot Irak med landets kärntekniska program som förevändning, är eniga på en punkt: en revolution som försätter iranierna på fötter måste undvikas till varje pris, saboteras eller koopteras. De exil-oppositionella ledarkulterna, vare sig de är monarkister eller Mojahedin-e Khalg, står bereddvilliga: likt Peshmerga står de redo att invadera sida vid sida med USA eller så när de fåfänga drömmar om att återvända till Iran med välfyllda fickor och välkomnas med blommor. De drömmarna har gång på gång kommit på skam. USA och Israel har mullrat ända sedan 2005, men det hotet har hittills bara fungerat som tacksamt propagandaverktyg för regimens repression eller näring åt diverse konspirationsteoretiker, dessvärre även på vänsterkanten och därför förlamat den proletära solidariteten. Win-win för regimen – och imperialismen.
Vi iranier i landet och i exil, den svensk-iranska unga generationen, vi som definierar oss som världsmedborgare solidariska med de upproriska vet om detta bättre än någon annan. Vi avskyr regimen, vi tror inte på imperialismen, vi känner oss fullständigt främmande inför exil-sekterna vare sig de kräver trohet inför Reza Pahlavis, Maryam Rajavis eller Mansoor Hekmats porträtt. Vi stödjer den inhemska arbetarklassens självständiga kamp, de fria fackföreningarna, studenterna och kvinnoaktivisternas kamp – varhelst en slumrande vänster ligger vilandes, viskande; jag finns än!
Trots massavrättningarna av tiotusentals socialister 1988, trots de kvarvarande sympatisörernas landsflykt, trots kriget mot den imperialiststödda Saddams aggression som lämnade hundratusentals döda och regimen i absolut kontroll över medborgarnas sinnen och liv; jag finns än!
Ni som blev kvar, ni som lever under en regim som försöker tvinga på er slöjan, bara ett sätt att vara, bara ett sätt att tänka men inget sätt att leva utan i armod eller utblottning; vi hör er! Vi har bara flyktiga minnen från barn som står mitt i trafiken med fönsterputs i hand, soldater med automatkarbiner i vägspärrar och tiggande mödrar på marken huvudet nedsänkt i skam under chadoren. Men oavsett om det var 25 år sedan som i mitt fall, 10 år sedan eller i somras vet vi att den ekonomiska och sociala tillvaron är i fritt fall. Vi vet att armodet är alla upprors moder, att när klassmotsättningen skärps, de 99% proletariseras medan en liten klick ansamlar astronomiska tillgångar, då står revolutionen för dörren. Det är inget som odlas fram i mörka sammanträdesrum i Washington och Tel Aviv. Vill imperialismen invadera ett land behövs inga arbetarklassuppror, inga antikapitalistiska slagord, inga krav på bröd, frihet och social rättvisa. Överklassen i Venezuela marscherar öppet med imperialismens paroller, de kräver amerikanska stövlar på landets mark. Irak invaderades med hänvisning till ett påstått kemvapenhot, Afghanistan påstods härbärgera internationell terrorism.
Ingen USA-invasion i Mellanöstern har skett med försvar av arbetarklassuppror som utgångspunkt och anledning. Det är inte i imperialismens intresse med ett folk i rörelse. Tror imperialismen att ett krig mot Iran ligger i dess omedelbara intresse så trycker den på knappen. Anledningen till att den inte gjort det är att Iran inte är Irak 2003 – ett söndersanktionerat, sönderbombat land utan försvarsförmåga. Iran är ett väldigt land med 80 miljoner invånare, en konventionell armé och hundratusentals militärt och ideologiskt disciplinerade revolutionsgardister, basijis och hezbollahis. Som en geopolitisk tungviktare har Iran Ryssland i ryggen, den sekteristiska shia-regeringen i Irak, Hizbollah vid Israels gräns, Houthierna vid den saudiska gränsen. Ett angrepp på Iran är ett vågspel av episka proportioner. Glöm Irak och Afghanistan, glöm det där lilla luftäventyret i Libyen april till augusti 2011. En invasion av Iran är en helt annan femma. Donald Trump är förvisso tillräckligt galen för att leka tanken på krig mot det kärnvapenbestyckade Nordkorea och drömmer säkerligen om jublande iranier som välkomnar hans stabila genialiska intåg i Teheran. Men som bekant är det amerikanska styret inte en smidig enmanshow. Helt felaktigt är det inte att än så länge sätta hoppet till imperialismens kalla egenintresse. Iran har både under Bush och Obama registrerats som en alldeles för stor munsbit för det militär-industriella komplex som egentligen styr USA. Än så länge tyder inget på motsatsen. Men varje tecken på ansvarslösa imperialistiska äventyr kommer mötas av en folkstorm av iranierna, från Los Angeles till Teheran. Folket står redo att trots den utbredda avskyn mot den korrupta härskarklassen resa vapen mot varje utländsk aggression. Den iranska folkliga patriotismen ska inte underskattas, någon antimperialistisk uppläxning från undermåligt insatta västintellektuella som inte förmår att fördöma folkets inhemska bödlar behöver de inte.
Socialistiska iranier är de första att starta antikrigs-protester vid sådana eventualiteter, det är bara att falla in i ledet om så skulle krävas. Varje antimperialistisk vänsterhållning måste ta sin utgångspunkt i stöd för arbetarklassens uppror och de krafter som vill rikta det i progressiv revolutionär riktning. Allt annat är reaktionärt.
Arash Gelichkan
Debattartikeln tidigare publicerad i internationalen.se
