DAN ERIKSSON:
Aldrig har vi väl haft ett så teknikintensivt och komplicerat samhällsbygge som just nu, vi omger oss med en otrolig mängd komplexa system, prognoser och övervakning. Trots detta har den rådande pandemin gjort oss rejält påminda om vår extrema sårbarhet. Kan det vara så, att den extrema teknifiering som tagit oss dit vi är nu också är en del av problemet?
Kan all teknik, skyddssystem och snabba uppkopplingar gjort oss mer rädda och osäkra och därför också mer sårbara? Det mantra som nu oftast upprepas är att olika “utmaningar” i samhällsbygget ska finna sin lösning i ny teknik och “innovationer”.
Som om vi inte redan hade tillräckligt med saker att förhålla oss till…
Under en längre tid har flera andra värdeord lagts till i vokabulären, t.ex. “grön” “klimatsmart” och “hållbar”. Grön omställning är självklart lovvärt men retoriken döljer flera besvärande omständigheter. Det som förut bara var el, har nu blivit “grön el”, det som förut kallades återvinning har nu blivit “att bygga cirkularitet” och att “sluta loopar”. Slit och släng omnämns som “en linjär process”. Svepande, värdeladdade beskrivningar av mycket komplicerade skeenden. Är det inte dags att åter kalla en spade för en spade?
Eskilstuna har tillsammans med en rad andra svenska kommuner sällat sig till den inslagna vägen för en grön retorik och marknadsföring. På kommunens hemsida är det lätt att spela floskelbingo. Det kryllar av certifieringar och miljödiplomeringar, strategiska planer och allehanda förskönande omskrivningar för att ta sig runt en betydligt mer mångfacetterad problembild. Om man menar allvar med omställning, i vilken form den än uppträder, så måste man även kunna beakta alternativet att göra mindre. Sällan eller aldrig saluförs omställningsarbete med intentionen att skala ner eller helt enkel välja bort. I en kommun som på riktigt vill göra skillnad så saknas den typen av resonemang, istället talar man sig varm för det alla andra redan gör, d.v.s. “business as usual.”
I ett avsnitt om offentlig konsumtion kan man på kommunens hemsida läsa:
“Till 2045 ska offentlig konsumtion inte ha några koldioxidutsläpp”.
Det låter ju fint, men sanningen är att de utsläpp vi står för inte bara genereras på hemmaplan, mycket av vår miljöpåverkan sker ju konsekvent på andra ställen i världen.
Att dessutom tro sig kunna reducera utsläppen till noll är ju inte förenligt med verkligheten. Det här gäller ju både de privata och de offentliga utsläppen. Den här typen av skrivningar vittnar om en monumental okunskap, man bortser från faktumet att även den s.k. omställningen till stor del bygger på anspråk av människors arbetstid och landresurser i andra länder. Eller som Alf Hornborg så klokt uttrycker det i sin bok Nollsummespelet:
“Om vi menar allvar med retoriken om global hållbarhet och rättvisa måste vi vara beredda att ompröva våra mest grundläggande föreställningar om tekniska och ekonomiska framsteg” (Hornborg 2015)
En dag slog det mig att kommunens “strateger” dribblar med korten och att “grönt” och “hållbart” bara blir omskrivningar för att rättfärdiga ett omfattande resursslöseri och miljöförstöring. Här är tankekartan, tänk dig att du tittar på Eskilstuna ur ett fågelperspektiv och du kommer att upptäcka något fascinerande. I den ena änden av stadens utkant hittar vi ReTuna, världens första återbruksgalleria. Den är ett utmärkt exempel på att det går att hitta goda lokala lösningar för bra återvinningssystem och att det kombineras med butiker i form av en galleria. Så långt allt väl. I den andra änden, lite längre från stadskärnan hittar vi Eskilstuna Logistikpark och det är här hyckleriet tar sin början. Den här parken rymmer dels enorma lager för konsumtionsartikar samt stora terminaler för transport och logistik. En av de mer uppmärksammade etableringarna är ju Amazons datahallar som ligger en bit bort från själva logistikcentret. En enorm anläggning som slukar mängder elenergi. Men, återigen, bara det är “grön el” så är allt under kontroll!
Nu senast är det en etablering på gång av ett kinesiskt företag, Shenzhen Senior Technology Material, som kommer att bli underleverantör till Northvolt. Gissningsvis ska också den industrin drivas av den “gröna energin”. Om man tittar på lyxkonsumtion och transporter så är det ju inom dessa två områden de största globala miljöbelastningarna finns. Här väljer man dessvärre att göra tvärtemot, mer transporter, större lager, allt under täckmanteln “grön omställning” och så att vi konsumenter ska kunna göra “miljösmarta val”. Det rimmar dåligt, minst sagt.
Det vanliga jobbskaparidealet framförs också ofta som ett argument för expansion och nyetableringar, i fallet med Logistikparken är det ju delvis sant, det skapas arbetstillfällen men mycket av modern lagerhantering bygger ju på automation. Det är ju också en tydlig global trend, ny teknik i kombination med AI ska kunna utföra en mängd arbetsuppgifter. Vi ska successivt fråntas de arbetstillfällen vi så hett eftertraktar. Jag frågar mig gång på gång, hur kommer man fram till att den här typen av satsningar är så lovvärda och utger sig för att kunna drivas hållbart? Det är begripligt att det i slutänden är de politiska besluten som avgör, det i sig är dock ingen ursäkt för det inkonsekventa i kommunens miljöarbete. Att göra som alla andra kan aldrig kallas för en vision, lika lite kan det liknas vid att “göra evolution”.
Som sagt, att göra mindre eller att skala ner verkar aldrig kunna utgöra ett alternativ i den lokala eller offentliga debatten, detta trots att vi sedan länge är väl medvetna om att överutnyttjandet av planetära och mänskliga resurser är ett faktum. Om vi verkligen bryr oss om andra människor och deras välmående så kan man inte blunda för att stora delar av vårt välstånd bygger på deras arbetsinsats. Det vore dock klädsamt om diskussioner kring hållbarhet och klimatsmarta val någon gång kunde nyanseras och problematiseras, i synnerhet i en kommun som stoltserar med att man arbetar mot att bli en “klimatneutral kommunkoncern”. Det går helt enkelt inte att bli neutral, påverkan kommer alltid att finnas, vid någon annan tid, på någon annan plats…
Dan Eriksson,
eFOLKET-läsare i Eskilstuna
