Precis vid jul smälte Stockholms stad ner isarna på idrottsplatserna så att ungarna inte skulle kunna åka skridskor på lovet. Alla museer är stängda, och biblioteken. Det enda som höll öppet i gråslasket var galleriorna.
Jag tänker att detta var året då masken föll. Pandemin gjorde att ljuset föll kallt och hårt på vårt samhälles brister. Det gick inte att värja sig längre.
Vi ska skydda de äldre, sa Anders Tegnell i våras. I hans värld var denna utsaga tillräcklig. Nu skulle orden bara verkställas. Men det Sverige som Tegnell trodde fanns var en fantasi. Eller som Coronakommissionen skriver, på stram myndighetssvenska: “Vår bedömning är att dessa myndigheter inte haft en tillräcklig överblick över den kommunala äldreomsorgens problem och brister.”
Glappet är stort mellan det som sades och det som kunde göras. Mellan det Sverige Tegnell förutsatte och det som faktiskt är. Nu väntar det nödvändiga politiska ansvarsutkrävandet. Men misslyckandet handlar inte bara om Tegnell, Löfven eller Kristersson. Det handlar också om oss.
Klass har diskuterats mycket i pandemihanteringen, och rösterna varit starka och upprörda om hur olika viruset drabbat. Det är djupt upprörande att fattiga dör i större utsträckning i pandemin. Att välfärdens fotsoldater står utan trygghet och skydd och betalar för medelklassens privilegier och själviskhet med sina kroppar.
Men sanningen är ju att vi inte har skyddat de äldre i pandemin eftersom vi aldrig gör det. Vi har låtit timanställda undersköterskor riskera sin hälsa för skitlöner eftersom det alltid fungerar så.
Köpcenter har fått krylla med folk medan teatrar stått tomma under pandemin eftersom vi alltid värderar kommers i stället för kultur. Så ser vårt samhälle ut. Varje dag, hela tiden.
—Karin Pettersson, kulturartikel i Aftonbladet.